2014-07-17

Moe Bandy - It was always so easy (to find an unhappy woman)


Här ser vi Moe Bandy ("mer bandy" på svenska), en ytterst obehaglig sol- och vårare som sitter och hänger i en väldigt mörk bar. Han beklagar sig nu över hur branschen har gått utför på sistone.

"Det brukade alltid vara så lätt att hitta ett olyckligt fruntimmer att investera i" säger han, medan han spanar in ställets servitris och överväger om det är värt ett sista desperat försök. Hon har ju trots allt sett honom där genom åren, och vet mycket väl att Moe inte är en karl man ska ge "ett litet kompislån, bara över helgen" eller ens låta honom komma nära silverbesticken.

Som för många andra i hans bransch är det missbruk och dyra vanor som fört honom in på den osköna banan. Hans vrålvita kostym kräver kemtvätt bara han tänker på att äta någonting med tomatsås, och han har köpt polisonger för en hel årslön.

1975.

2014-07-12

Finn Ziegler - Live a la Fontaine


– Så där ja, och så titta lite mer åt vänster... Och så bjuder vi på ett stort leende! Eller, glöm det förresten.

1978.

2014-07-06

Flamingokvintetten 1


Det är hög tid att ta itu med Flamingokvintettens etta, ett omslag som väcker en hel del frågor. Varför sitter de inknycklade i något slags trångt hål? Varför bär alla Buttericksdräkten "Vuxen indian"? Varför ser de så missnöjda och griniga ut?

Den absoluta höjdpunkten på omslaget är dock mannen längst till höger. Han har nämligen lyckats riva av den kanske bästa Roland-hållningen i mannaminne, en fantastisk bedrift i fuldomens tecken. Armarna hänger framme på kroppen och både hållningen och ansiktsuttrycket påminner om ett barn som står och gnäller missnöjt. "Men mammaaaa... Jag viiiill äta saaand..."

1970.

2014-07-02

Tchaikovsky - The nutcracker suite


Detta är alltså en platta med Tchaikovsky, bara fin klassisk musik. Ingen galen remake, ingen mash-up med libanesisk gråtsång eller något annat som skulle kunna rättfärdiga den vansinniga omslagsdesignen, bara en vanlig symfoniorkester.

Detta faktum gör förstås konceptet ännu dummare, ett koncept som bygger på att tjyven Marv från "Ensam hemma" ligger nedbäddad i 9607 valnötter framför ett ostruket lakan i nyansen "turistmage".

Årtal saknas.

2014-06-27

Kenth-Erics


Alla ifrågasatte ljusförhållandena. En efter en ställde bandmedlemmarna ödmjukt trevande frågor till fotografen; vore det inte en bra idé att tända i taket? Kanske ta bilden på dagen? Eller kanske åtminstone dra ifrån de decimetertjocka militära mörkläggningsgardinerna? Till och med ägaren av den lilla hemma-puben (Janek Brugdestrut hette han, men det är irrelevant) kom in och tände en massa lampor åt dem, så där som mammor välmenande och irriterande gör "för att man ska se vad man läser" i tidigare behagligt lågmäld belysning.

Fotografen var dock oklädsamt självsäker och påstod gång på gång att det var mer än tillräckligt ljust för omslagsfotografering, och att den trötta gillestuge-baren var den perfekta platsen. "Man får väl lita på den som är proffs" tänkte Kenth-Erics, och lät proffset ta en bild som blev skitdålig.

Hela fotot blev dassigt och murrigt, men framförallt blev både Vladimir Putin och killen bakom bardisken så mörka att de knappt går att identifiera. Vladde står dessutom och stirrar blint ut i luften, och den lilla nätcylinder som fotografen hade vävt av halm och saliv och sedan hängt upp över bardisken blev en besvikelse även den.

I ett desperat försök att rädda upp situationen och få den alldeles för mörka bilden att verka avsiktlig så gjorde de även porträttbilderna på baksidan nattsvarta. Resultatet blev ett gäng bilder som inte ens de fotografer som letar efter Nessie, Den Förfärlige Snömannen eller WC-Ankan hade sett som tillräckligt tydliga.


En lite kuslig grej som de upptäckte först när skivan hade gått i tryck och de kunde titta noggrant på bilden var snubben bakom baren; han ingick ju inte alls i bandet. Det var någon random snubbe med såna där rejäla glasögon som man kan se Jupiters månar med, men det var ingen som kände igen honom.

1978.

2014-06-24

Jean Shepard and Ray Pillow - I'll take the dog


Jean "sex kilo hår med volym som en basketboll" Shepard och Ray "Draculafrisyr med ögonbryn i singularis" Pillow ligger i urmysig skilsmässa där de slåss med näbbar och klor. Båda är måna om att få behålla hunden, och Ray demonstrerar genom kennelklubbens officiella strypgrepp att han gärna skickar hem Jean med en död byracka om han inte får behålla kräket själv.

Plattan är från 1966, alltså tiden före folk började stämma skiten ur företag om de hävdade saker om sina produkter som de inte kunde styrka. Därför står det en del väldigt självsäkra saker på baksidan, bland annat följande skrytramsa:

"This monophonic microgroove recording cannot become obsolete. It will continue to be a source of outstanding sound reproduction, providing the finest monophonic performance from any phonograph."

Skivan är alltså oförstörbar, och Capitol records lovar mig enastående ljudåtergivning oavsett vad jag har för stereoutrustning. Ni må tro att jag blev besviken!

Under flera månader hade jag växlande använt skivan som mellanliggande skyddslager mot asfalten när jag släpat tunga möbler mellan olika bostäder och som underlägg för glödande järnföremål i min privata (hemliga) smedja. När det så var dags att lyssna på de flisor som återstod av plattan förväntade jag mig förstås en orgasmisk musikupplevelse, men icke! Min skivspelare har jag snickrat ihop själv av glasspinnar och gamla grenar, det är alltså en strömlös variant utan roterande skivtallrik som jag är mycket stolt över. Med hushållssnöre som kablage hade jag kopplat den till en förstärkare som jag vanligen använder som durkslag, den brinner vackert varje gång man kopplar in den. Högtalare har jag prioriterat bort.

Ord kan inte beskriva min besvikelse över ljudkvaliteten. Det lät inte dåligt, men jag håller inte med om att det var "the finest monophonic performance" som jag har upplevt.

1966.

2014-06-21

Jan Öjlers - Det är dej vi tänker på


Jan Öjlers valde muren. När muren var vald var det bara att knäppa av en bild, men ingen av grabbarna hjälpte direkt till att göra det till ett vrålbra omslag.

Killen längst till vänster såg glad och trevlig ut, men satsade på en cool och ledig stil genom att prega in armbågen i ett hål i muren. Den andra handen pressade han ner så långt det gick i den svintighta fickan, med andra ord inte långt alls.

Näste man är helt otrolig. Frisyren, brillorna, mustascherna och polisongerna gör honom till en klockren sjuttiotals-hunk, som plockad ur en amerikansk snutserie. Men nu är han inte en amerikansk skådis utan musiker i ett svenskt dansband, och med det i bakhuvudet blir han plötsligt en märklig svankande typ med jeanskluven pung istället.

Killen till höger om honom påminner om Buffalo Bill i "När lammen tystnar" och har ställt sig i en liten smutsgrop, på tå med ena foten och på häl med den andra.

Nästa snubbe ser ut som en vädurskanin med långa hängande öron.

Näst längst till höger står en man som klivit så långt fram att han blivit oskarp, och han stirrar på oss med en blick som ligger någonstans mellan "nöjd och glad" och "ett steg närmre så bankar jag in framtänderna i huvudet på dig".

På högerkanten har det slagit slint fullständigt. Att klättra upp på en mur iförd träskor är en störtdålig idé. Att försöka sitta tufft på en minimal avsats där man hela tiden håller på att glida ner, att upptäcka att det inte hjälper att hålla sig fast i sitt eget bälte och därför försöka spjärna emot med träskorna på ett högst onaturligt sätt för att inte rasa ner och skrapa upp röven mot teglet är en järnspett-genom-magen-dålig idé. Att göra det ovan nämnda på ett skivomslag är en järnspett-genom-magen-OCH-VIDARE-GENOM-DEN-SISTA-LEVANDE-JÄTTEPANDAN-dålig idé.

Och genom allt detta så tänkte de på dig.

1973.

2014-06-19

Robert Wells - Rhapsody in rock part two


Robert Wells och hela Sveriges mysfarbror Tito Beltrán sitter och glassar på var sin bil, i en helt okommenterad reklam för Misubishi. Högst obekräftade källor hävdar att Titos bil rivstartade ögonblicket efter att bilden togs, så att han stöp i plattläggningen och bröt kroppen av sig.
Blixten har frätt ut bilden alldeles så att det ser ut som skräp, och nedanför har de klippt in tre bilder som alla visar samma sak.



På baksidan sitter Robert och är 109% innerlig och alla under 60 år kräks i näven.
Konceptet "Rhapsody in rock" har nu fungerat i 25 år, vilket skrämmer mig mer än tankarna på smältande polarisar och bostadsrättsföreningens städdag.

1990.

2014-06-15

Grupo Bota


Detta är något så udda som ett venezuelanskt gäng som spelar klassisk venezuelanskt sväng, iförda klassiskt svenska dansbandsuniformer. Bilden ser ut att ha tagits med blixt i ett mörkt rum under de sista timmarna av någon urspårad fest, och sedan har någon fått sitta och saxa ut snubbarna för hand.

Det där lyftet är faktiskt ganska imponerande, jag fattar inte riktigt hur den där flätan av sydamerikanska karlar hänger ihop. Det är dock jobbigt tydligt att den hängskrevande killen med det enorma leendet inte har alls tillräckligt med plats över i brallorna för en sådan manöver.

1978.

2014-06-13

Alpha Rowen - Earth cries


"Earth cries" är kanske att ta i en aning, för så stor spridning tror jag inte att denna skiva har fått. Men de få som drabbas av plattan gråter utan tvekan.

Detta är en skiva från 2003 som på ett utmärkt sätt demonstrerar hur hopplöst dåligt det kan se ut när man helhjärtat anammar den tekniska revolutionen utan att behärska den. Omslag som är kassa på just det här sättet hittar man i regel på CD-skivor med nollbudget, men i det här fallet är det en vinylplatta till min stora glädje. Omslaget består av ett kaotiskt osnyggt kollage av snodda bilder från Altavista, som någon niondeklassare klistrat ihop på datakunskapen i Paint Shop Pro. Titeltexten gjordes med en fräsig "3D Text Tool", till Alphas namn användes den förvalda texturen "bubbles" och hela rasket ser så kolossalt billigt ut.

Bilderna som klipptes ihop så illa föreställer en satellit (utan solpaneler, de var tydligen för bökiga att frilägga), Alpha som förgäves försöker fånga en fis, en stor halvgenomskinlig Alpha som leker tittut bakom jorden, en hopplöst utklippt explosion, en skrämmande bild av hur SD flygbombar hela världen från rymden, ett krigsfartyg på en suddig bild med jobbigt skarp vänsterkant och en annan suddig bild där några skjuter kanon medan en snubbe tar på sig ett förkläde. Nere i hörnet finner vi även skivbolagets logotyp som Alpha själv har ritat, troligen innan sexårskontrollen. Notera att loggan var tänkt att användas som etikett på skivorna, men så blidde det inte.

Kanske var den tänkt att heta "Ears cry", med tanke på hur olidligt surt det låter på plattan. Det verkar vara en av de där sällsynta produktionerna där alla inblandade hade lika dåligt gehör och därför inte reagerade på ostämda instrument, samplingar i fel tonart och sång som glider ut i smärtsamma dissonanser utan bara körde på i blindo.

2003.

2014-06-08

Tomtélius - Så'nt är livet


Detta var tänkt att bli ännu ett trevligt skivomslag med familjen Tomtélius, där de skulle hänga mysigt över en gärdsgård i ett lummigt område. Men sedan sist har det tillkommit en snubbe i bandet, som visst inte hunnit snappa upp Tomtélius gladsnälla image utan trodde att han spelade i en rebellisk missnöjesorkester. Mannen i mitten (som försökt kombinera comb-over med synth-lugg) körde därför på den mest råtuffa attityd han kunde frammana, med ett ansiktsuttryck som förmedlar "så'nt är livet, och jag hatar det".


Detta är Tomtélius NIONDE fullängdare, utav vilka jag för närvarande äger de fem värsta. Höjdarlåten på den här plattan är helt klart "Ja bränner dina brev", och detta främst för att den är över på bara drygt två minuter.

1983.

2014-06-04

Der große Stimmungs-Knüller


Här är plattan för den som vill fucka upp stämningen riktigt ordentligt på sin fest; några minuter av den här musiken på full patte och festen kommer spåra ur fullständigt.

Tjejerna kommer hiva upp armar och ben i obekväma ställningar och fåglar kommer naturligt söka sig till deras hattar för att bygga reden. Herrarna kommer blundande langa fram sina mest patetiska små gevär, de kommer klä sig i sammetsbyxor och förkläden och de kommer dekorera sina hattar med purjolök. Allt i någon sorts otyglad partyextas.

Kort sagt blir allting helt hysteriskt när man sätter på Den stora stämningsknullaren, och det kan ju vara festligt.

Årtal saknas.

2014-06-01

Dr. Jerry Falwell - Where are the dead?


De dystra omslagens kategori når verkligen en ny nivå med den här plattan. Motivet är nästan så deppigt det kan bli; bara ryggar och gravar i en genomtradig färgskala, och sedan en text som innehåller termen "de döda".

Hela skivan är en enda lång predikan av baptistpredikanten Dr. Jerry Falwell, som allvetande berättar för oss vad som händer efter döden. Med mäktig stämma predikar han sitt glada budskap:
There is a place of eternal damnation for the lost, where consciously they shall suffer forever.

Han gör också mycket tydligt att en del personer i lokalen där han predikar kommer hamna i jordens inre, och om du hamnar där så är det helt och hållet ditt eget fel. Senare gjorde han en platta som hette "Vem tycker om mig?" med svaret "inte en käft" och EP:n "Vad vill Gud säga mig?" där han berättar att "dina jeans är omoderna och du luktar gammal kompost".


Om det inte redan blivit uppenbart så kan jag tala om att Jerry var en riktig mysfarbror. Han predikade bland annat att segregation av svarta var Guds vilja, han försvarade apartheid och dissade både Nelson Mandela och Martin Luther King, ville ha ut muslimerna ur USA och hävdade att den kommande Antikrist skulle komma i formen av en jude. Jerry grundade även den kramgoa organisationen "The Moral Majority"; ett politiskt gäng som skulle få igenom nya sköna lagar mot abort, mot kvinnors rättigheter, mot homosexualitet och för censur av oliktänkande.

En bra grej med såna här universalgenier är att det är så lätt att få raka svar på svåra frågor. Jerry berättade bland annat att AIDS inte bara är Guds straff mot homosexuella utan mot alla i världen som tolererar homosexualitet, och bara två dagar efter 9/11 kunde han avslöja för världen att de skyldiga faktiskt var "the pagans, and the abortionists, and the feminists, and the gays and the lesbians". Hade amerikanerna bara lyssnat hade de sluppit hela tjafset med Usama och gänget.

Sent i livet tog han upp kampen mot barnprogrammet Teletubbies, då han menade att Tinky Winky var gay. Att en vuxen man tittar på Teletubbies, fantiserar om nallarnas sexuella preferenser och sedan väljer att ta rättslig strid mot det han fantiserat fram säger rätt mycket om snubbens vansinne. (Eller kanske om religion i stort.)

1972.

2014-05-30

Stampes band - Gamla låtar


Stampe och hans band behövde en riktigt säljande titel för sin nya skiva, som dessutom råkade vara deras första. De enades om det upphetsande namnet "GAMLA LÅTAR", och det passade ju som bajs i handske när det gällde att sticka ut och väcka nyfikenhet hos kundkretsen.

Plattan är utgiven på det strålande skivbolaget "MaNi". Den enda skiva som jag har sedan tidigare på det bolaget är "Uddegruppen 10 år"; en körinspelning från ett dagcenter för vuxna förståndshandikappade. Det har varit lockande många gånger att lägga upp den katastrofskivan här, men att lyckas skriva om den utan att tangera gränsen till elak lyteskomik vore en större bragd än att baka eget guld eller bli bjuden på brunch hemma hos Storsjöodjuret. Att MaNi lockades att signa just Stampes band efter Uddegruppen säger dock en hel del.

Typsnittet är i typiskt hemsk ballongstil med ett deformerat M, och den väna mannen till vänster hänger uppträdd till skulderbladen på en så kallad rektalpelare.

1982.

2014-05-25

R.K. Veulpoepers B.V. - Diarree


Det vore likt mig att skriva "Diarré" med hudfärgad text mitt i en bild, men denna gången är det inte jag som bär skulden. Det är bandet med det smidiga namnet "R.K. Veulpoepers B.V." som gjort detta hysteriskt fula skivomslag, helt och hållet bestående av tre grisrövar varav en har blodiga sår. De står i skit, texten har skitfula nyanser och titeln är ju väldefinierad skit.

1978.

2014-05-22

Merengue na' ma'


Det här omslaget är nästan jobbigt pinsamt. De hade förstås sett omslaget till Herb Alpert's Tijuana Brass platta "Whipped Cream & Other Delights" som kom 1965, och tyckte att det kändes som en bra idé att haka på trenden "avklädda tjejer med mejeriprodukter". Problemet var att de inte hade Dolores från Herbs skivomslag, och tjejen de fick tag på lyckades de inte övertala att smeta in sig med grädden. De hade inte budget till en ordentlig studio, de hade inte någon som kunde skapa en tidlös läcker textdesign och tydligen hade de inte heller någon känsla för när det är dags att lägga ner en idé som är alldeles åt fanders.

Resultatet av alla dessa brister blev ett helt och hållet slemhinne-rosa omslag med ett genombull typsnitt, och mitt i står en kvinna med märklig benföring och bär på en klump fejk-grädde som håller på att glida ner på henne.

Tjejen tycker jag dock är tvärcool och riktigt kaxig, det är inte hon som bär skulden till den här katastrofen utan den som envisades med att försöka åka snålskjuts på ett klassiskt omslag och misslyckades så storslaget.

Från Skammens år 1977.

2014-05-19

John Travolta - Can't let you go


Det roliga med skivomslag och fotografierna som pryder dem är att det inte går att ångra sig. Har man en gång ställt upp på att stå barbröstad och se ut som en gråtfärdig/kräkfärdig fjortonåring som vågat sig till skolsyster för att kolla upp varför hans bringa är så flammig och luktar majonnäs, så kommer den bilden för evigt cirkulera ute i världen som ett platt hån av kartong.


Om man dessutom helgarderat med en baksidesbild där man står iförd ett par byxor som klämmer sönder nerverna nedanför midjan och ger känslobortfall som sitter i resten av livet, så har man en platta som man med rätta kan ångra innerligt för evigt.

Från Skammens år 1977.

2014-05-17

Rolf Listrøm - Epans 32


Rolf skrålar av hjärtats fröjd, vilket åhörarna i tältet sörjer djupt. Ansiktena som riktas mot Rolf på scenen utstrålar tristess, apati, sömndruckenhet, ilska, väldiga mängder surdom och en gemensam undran om vad de kunde tänkas missa på TV medan de satt och ångrade sin medverkan på tältmötet.


Jag sörjer att mitt exemplar är så slitet. Om jag en dag finner en kopia i bättre skick så ska jag uppdatera bilden här på bloggen.

(Rolf var svensk, men skivan är norsk. Därav den dubbla kategoriseringen.)

Årtal saknas.

2014-05-13

André Hazes - Alleen met jou


André har bjudit in en blond dam på drink och eld. Det är smörigt så in i bomben, men hans förförelsechanser är inte skyhöga. Låt oss undersöka vad det beror på!

Till att börja med så är det inte vrålromantiskt att bjuda sin gäst på ett litet glas rödvin och sedan hälla upp ett stort glas sprit åt sig själv.
För det andra så har han på sig en tröja som de flesta hade sparat långt in i garderoben med syftet "den kan vara bra att ha när vi ska måla om taket".
För det tredje bär han en mycket liten spikklubba i en tunn kedja utanpå tröjan, och en liten diamant i höger örsnibb som varken sänder ut attraktiva eller tydliga signaler.
För det fjärde har han klippt sig hos damfrisörskan från helvetet, som givit honom en utmärkt frisyr för arbete med gaffeltruck eller folkilsken servering av skolmat.

För det femte och allvarligaste så misslyckas han kapitalt med att leverera en förförisk blick. Jag vet inte vad det är han tittar på, men inte är det kvinnans ögon. Kanske har hon en kort bekant sittande bredvid sig, kanske en varg. Ingen i hela världen vet. Men om ögonen är själens spegel så var hans nedstänkta med tandkräm den där kvällen, och om ögonen skulle vara djupa brunnar så var hans fördärvade sedan en granne försökte fixa egen bergvärme och fuckade upp grundvattnet för hela bygden.

En helt annan möjlighet är förstås att André är den som blivit inbjuden, och att han med sin lätt bortvända blick är mitt i ett generat avslag av damens raggningsförsök. Kanske har hon just kommit med något oförståeligt oanständigt förslag, kanske ifall André vill "skörda hennes frukter", vilket han tycker låter både otrevligt och intetsägande på samma gång.

Kvällen lär hur som helst ha slutat mycket tidigt. 

1985.

2014-05-10

Makuaya


– Makuaya, vi måste prata.
Jag vet inte längre var jag har dig, du sänder ut så tvetydiga signaler och jag vet inte hur jag ska tolka dig.

– Först var det djungeln, och jag ba "ok". Fine, djungel och fåglar och en lite skev trumma kan jag köpa, det hänger ju ihop med den där folkmusiken du spelar. Sen var det elbasen och saxen och jag ba "okej då". Men sen kommer du och ba "jag är en sanddyn med en megabig cowboyhatt på" och jag blir helt såhär ställd! Men ja ja whatever, jag ställer upp på det med. Då känner jag mig ändå jävligt tolerant. 

– Så kommer du där som om det var ingenting och säger "jag har ett as-bautastort HÄNGLÅS i min djungel som sticker upp ovanför trädkronorna". Jag trodde att jag kände dig?! Vad betyder det ens? Jag vet inte hur jag ska tolka ditt lås, jag fattar inte vad det säger om dig eller om vår relation, eller hur bygellås hänger ihop med din folkmusik från Venezuela. Men jag är beredd att satsa på oss och jag kanske kan lära mig att älska ditt lås.

– Så när jag tror att vi har varit öppna med varann och att jag typ känner dig utan och innan såhär, så kommer du och släpper värsta bomben.

"Jag har en vampyr i mitt hörn."

– Vad fan försöker du säga mig?!
Du är från Venezuela, inte Transsylvanien! Vampyrer har absolut ingenting med dig eller din musik att göra, och ingen av dina låtar heter någonting med "vampyr". Ja, jag vet att det är fel men jag har läst på din baksida. Men det måste du fatta att när du är så jävla vag och sluten så måste jag ta till sådana saker för att lära känna dig. Och förresten ser du mycket äldre ut än du är, och jag har försökt lyssna på dig men du ger mig ingenting alls.

Makuaya, jag vet inte om detta kommer funka.

1988.