2017-01-20

Ma belle province avec Marie


Direktiven till Marie var klara och tydliga, och levererades via telegram i form av en punktlista redan veckan innan fotograferingen. Denna lista har bevarats och hänger nu till beskådan på Marie King-museet i Montreal. Nedan finner ni en ordagrann svensk översättning.

Förberedelser hemma
  • Styla håret så att det ser ut som att ett stort dött mårddjur ligger uppe på ditt huvud. I värsta fall går det bra att använda en peruk.
  • Rita stora iglar med spritpenna där dina ögonbryn borde ha suttit.
Inför fotograferingen 
  • Smörj in ansiktet med mjölkfritt margarin eller kokosfett. (Fotografen är akut laktosintolerant, så inga mejeriprodukter i studion tack.)
Vid fotograferingen
  • Pressa in gitarrens stämskruvar i ansiktet. Bara kötta in dem, vi kommer inte ha tid för något fegande.
Vid efterbearbetningen
  • Bara lämna det åt oss. Vi kommer beskära dig snyggt och klistra in dig ovanpå en dassig bild av en stad. Fotografen har meddelat att han bara har en orange fondtapet, så möjligen kommer det se ut som att ditt "hår" glöder. Det vore i så fall en bonus menar vi.
1966.

(Den alldeles sanna sanningen är ännu tråkigare: porträttbilden togs direkt från hennes föregående skivomslag och klistrades in ovanpå en ny bakgrund.)

2017-01-05

Simsa labim - Vårat party



Vilken höjdare! Den här plattan har ALLT.
Bandnamnet har skrivits isär på det mest vanvettiga sätt. "Simsa Labim" låter som någon nyckelperson inom ett terrornätverk eller en jävligt stark maträtt med lamm och spiskummin som gör fullständigt kaos med tarmfloran. Så varför skriva isär "simsalabim"? Jo men självklart var det en nödvändighet eftersom man annars inte fått plats med en tveksam teckning av en anonym man i hög hatt mitt i ordet. En lösning hade varit att skita i den där trollkarlen, men det var tydligen orimligt.

Under bandnamnet är gänget samlade på en bergshäll, och titeln "Vårat party" får mig att minnas plattan "Kennys - På festplatsen". I likhet med det gänget så ser vi här en fest som inte blev så värst lyckad. Arrangören bjuder på ett tanigt barrträd, grillförbud-torrt gräs och gnejs. Men vem behöver mer än så när man på köpet får ett närmast komplett kit med katastrofattribut:
Lurviga frisyrer som ger en illusion av cocker spaniel-öron.
Glansiga skjortor i poolöverdrag-material.
Snäva utsvängda brallor som är så vita att man som åskådare blir nästan lika bländad som de närmast blundande männen som ser ut att stirra rakt in i solen.
En man som sitter på huk och en skitmärklig hållning hos killen på högerkanten.

Och ja, det finns en fanclub. Skriv till S:a Drottninggatan 21 i Uddevalla om ni vill gå med.

1976.

2016-12-10

Baggens - Någonting har hänt / Spårvagnen


Det legendariska skivbolaget Roldex är tillbaka, och som vanligt är det inte en bra sak.

Någonting har hänt. Exakt vad som har hänt är oklart, men resultatet blev i alla fall att de sex männen som identifierar sig som "Baggens" tillhörigheter hamnade på en trampdressin i alldeles för små skjortor. Jag förmodar att det är det som omslaget syftar på, för en dressin och en spårvagn är ju två väldigt olika saker.
Mannen bakom dundermustaschen ute till vänster står fantastiskt märkligt, det är som att han har försökt härma "Roland-hållningen" men gått till överdrift. Vad var tanken med att hålla ut armen så där åt sidan? Samtidigt sitter killen ute till höger så där enormt obekvämt som man bara kan göra med ett rostigt styre av järn upp i bäckenbotten.

Mest fascinerande av bandmedlemmarna är ändå Josch, killen uppe i mitten som helt saknar kropp. Jag har svårt att begripa vilket instrument han kan ha behärskat med bara själva huvudet.

Något mer som har hänt är att jag fick mig en liten tankeställare igår när redaktionen för "Outsiders" på Kanal 5 hörde av sig och ville göra ett reportage hemma hos mina skivor, där även jag bor. Efter ytterst lite tvekan tackade jag nej, men man kanske ändå ska se det som en varningsklocka när ens samlande bedöms som lika sunt och behärskat som när människor lever som mullvadar, opererar in julgransprydnader under huden eller älskar med barrträd.

1978.

2016-12-05

Matti & Teppo - Minuun voit luottaa


Jag blir som bekant tokig på det här med huksittande på skivomslag. Men det här med att sitta på huk vid vatten är dessutom något som inte alls behövs. Sedan vi slutade tvätta kläder för hand i bäckarna så finns det ingen anledning att vingla ut på hala stenar och sätta sig i fosterställning, det går alldeles utmärkt att stå upp på torra land.
Och det här att sedan avancera från huksittande till att sätta sig på baken ute i bäcken är bara idiotiskt. Skulle det se naturligt och avspänt ut? Det ser ut som ett sånt där beslut som man ångrar väldigt väldigt fort, "blöt i röven" får sig liksom en extra skjuts när man lägger till slemmig algbeläggning och vita byxor. Till dessa valdes en skjorta i nyansen "barntandkräm", medan mannen som ser ut som en vaxdocka är klädd i färgen "mesost".

Båda har klippt sig sådär klockrent Mister Radhusvuxen 1983, halvmesyren till hockeyfrilla för alla pappor som inte kunde bestämma sig. Det var bara att behålla fysiker-frisyren med sidbena och sedan i ett ögonblick av rebelliskt övermod våga språnget att be sin frisör "spara längden i nacken". Vips, så satt de där med en frisyr som var lite, lite busig men ändå tillräckligt tråkig för att ingen skulle nämna den på jobbet nästa dag.



På baksidan har det blivit väldigt suddigt och herrarna är så mysiga som man bara kan bli med en cardigan över axlarna, medan de visar upp sina favoritträd. (Trädet till höger vann efter telefonröstningen och höll titeln "bästa finska lövträd" ända till 1990.)

1983.

2016-11-14

Wenchin

.

Det här eländet var inte resultatet av någon sorts misstag, tvärt om gavs det klara och tydliga direktiv till konstnären som skulle skapa skivomslaget. I ett brev med skärt kuvert överlämnades önskemålen diskret till herr målare.

Hej Rune!
Jag ska gå rakt på sak. Jag vill avbildas som en jätte-jättefräck hjälte på omslaget. Jag har funderat på muskulös indiankrigare, superhjälte eller möjligen romersk legionär, men kanske kan du ordna en kombination av dem? Med stålmannenstövlar och tights kanske? Jag vill sitta på en häst också. Eller åh, en silvrig häst som sprutar eld! Med pyttesmå ögon och en massa muskler. Och blixtar! En rovfågel vill jag också ha. Som har en romersk hjälm på sig.

Angående resten av bandet kan du klämma in dem någonstans i bakgrunden där de får plats, det är inte så noga. Jag tänker att de kan se ut som tjocka vikingar eller något sånt.

Jag har bedömt det som smidigare att inte diskutera detta med de andra i bandet. Jag hoppas att detta kan stanna mellan oss.

MVH / Frangk, roddare och busschaufför i Wenchin

1975.

2016-11-03

The Gajes femma


The Gayes är ju riktiga gammal höjdare som var med här på bloggen redan 2007. I efterhand har de berättat att det inte alls var meningen att kalla bandet för "Bögarna", det blev lite besvärligt med stavningen bara. Bandet borde ha hetat "The Guys" om det hade blivit rätt direkt, men nu blev det som bekant fel och därmed ganska lustigt.

Men fel är ju till för att korrigeras. Därför valde the Gayes att byta namn, och då blev det fel igen. Inte till Guys, eller Gais eller Gice, utan till THE GAJES.
"Man uttalar det som fotbollslaget GAIS" har producenten berättat. Men nej, det gör man inte alls. Man kan faktiskt inte stava hur som helst och sedan berätta att det uttalas helt annorlunda. 

  – Hej, jag skriver till er med anledning av platsen som receptionist. Jag heter Cecilia Bränderyd, men det uttalas "Kung Pula av de Stora Skogarna".

Nej, det gör det inte, och om The Gayes inte ville att namnet skulle uttalas the gayjees så var det ett dumt val att döpa om bandet till det.

Den sneda layouten ställer också till det i huvudet för mig. Innan jag fattade att de står (och sitter på huk, alltid är det någon som sitter på huk!) i en trappa så fattade jag det som att de står skitmärkligt lutande på en gammal tågräls. Det hade varit mycket festligare tycker jag.



1984.

2016-10-29

Parade of pops


Bortsett från den mycket märkliga överbetts-minen, det ondsinta sneglandet och de uppdragna axlarna är det förstås benet som är allra märkligast här. Hon står inte och lyfter upp sitt högerben lite käckt som man först kan tro, det är ju fel ben! Antingen är det hennes vänstra ben som hon vridit fullständigt ur led på skoj, eller så sitter hennes vänstra ben fast vid kroppen mitt i skrevet. Alternativ tre är förstås att hon har en vänsterfot på sitt högra ben, det kan ju hända den bästa.
Oavsett vilket så tycker jag det är lite att ta i att kalla detta för "solid gold".

1974.

2016-10-14

Tellys - I din famn


Den som valde att köpa in och sedan också använda den där fondtapeten var sämst i hela världen. När de ställde upp de fyra skära männen framför den där rövfärgade fonden så måste de ju ha sett att det inte alls fungerade. Med exakt samma färg på bakgrund och dansbandsgubbe smälte allt ihop till en enda smet, till och med den berömda gasen är hudfärgad.

Men det kan också vara ännu värre. Tänk om det var helt avsiktligt? Tänk om omslaget var tänkt att spegla titeln "i din famn", och de fyra gubbarna skulle se ut att vara omfamnade av en stor naken bröstkorg? Det är faktiskt tänkbart. Jag tänker mig i så fall en väldigt stor gubbe som håller dem i knät.



1987.

2016-09-15

Curtz 2 - Violer Till Mor


Denna platta har legat och jäst som en bortglömd gympapåse i min ägo ett bra tag, men varje gång jag tittat på den har jag bara suckat och lagt tillbaka den. Det är som att ta itu med vårstädning av Tjernobyl eller att skriftligen besvara frågan "vad skulle det vara för fel på Kent Ekeroth". Det är för mycket helt enkelt, jag vet inte var jag ska börja. Men nu kör vi.

De fotograferade bandets skrikiga kostymer med blixt i en dunkel miljö där regnet hängde i luften, vilket gjorde att det skärande färgintrycket av hela omslaget blev som att stirra rakt in i en industrilaser. Det gula typsnittet, de inledande versalerna i varje ord och det dassiga ljuset förhöjer den känslan, men det är ju inte det mest katastrofala. Det avgörande är förstås att de sitter på en mossig stengärdsgård, och försöker sitta snyggt. Och det går ju inte.

Nere till vänster sitter den enda som glömde titta in i kameran, en lurvig man som sitter så djupt och bresande på huk att byxorna ser ut att kunna brista när som helst. Bakom honom sitter en man som ser ut som en korthaj ur någon westernrulle, han försöker sitta ledigt men man ser på hans arm hur hårt han trycker emot för att inte rasa ner från muren.

Mannen i mitten har faktiskt imponerande bra balans, åtminstone under det ögonblick då bilden togs. Gubben med glasögon bredvid honom däremot, gick det inte lika bra för. Han sitter i en sjukt ful nigande ställning med knäna ihop, lutande åt sidan, och med ett gravallvarligt ansiktsuttryck som gör att sittställningen ser än mer obekväm ut.

Sist ut är en ung man som hamnade för nära kameran för att bli skarp, och som sitter på huk i en liten lutning som får honom att hasa ner åt sidan. Gemensamt för männen på bilden är att alla sitter på sätt som man inte skulle ha valt självmant. Gemensamt är också att ingen mindes vilken färg de skulle ha på skorna, samt att de alla troligen suckade uppgivet när de fick se det färdiga skivomslaget.

1982.

2016-08-25

Frits Lennart Johansson - Tro blott på Gud


Detta är så himla konstigt. Det är också ett exempel på ett skivomslag där det krävs ett rätt så avsevärt nörderi för att man ska lägga märke till vad som är så underligt med bilden. Vi har nämligen sett den här bilden förut,
precis samma miljö har figurerat på ett mycket katastrofalare omslag. Jag talar förstås om Tomtélius - Barndomshemmet:


"Vilken stöld!" tänker ni, "den där nedra Frits borde ha på plytet!" Och det borde han säkert, vad vet jag, men det var faktiskt han som var först! Det var våra kära Tomtélius som 1978 återanvände Frits omslagsidé från Skammens år 1977. Och inte nog med att det är samma plats som återanvänds, utsnittet och vinkeln är näst intill identisk, det tycks vara samma årstid och typsnittsfärgen är också snodd rakt av. Tomtélius flyttade bara sågbocken några meter till höger och kände sedan att de hade hittat något eget.

Men det här får mig förstås att vilja veta mer, det känns helt orimligt att det bara skulle vara en slump. Vänder vi på båda skivorna ser vi att båda producerats av den löjligt produktiva studion "Falks" i Eksjö. Därtill får vi veta att Falks även ligger bakom båda omslagsfotografierna! Så nu undrar jag:

Vet någon av er vad det här är för gammal tradig koja? Finns det någon logisk koppling som gör att Tomtélius skulle vilja hylla Frits vid tiden nästan helt nya platta, eller någon skum tradition som säger att huset måste synas i bild?

För den absurda slutsatsen annars är att Falks var så lata att de helt sonika återanvänt en miljö i närheten av studion eller fotografens hem, bara ett år senare och då troligen utan att rådfråga bandet. För det är inte samma musiker på de två skivorna, inga av låtarna är samma, alla Frits låtar och inga av Tomtélius låtar handlar om Gud, Tomtélius och Fritz har oerhört olika image och känsla av allvar (jämför Tomtélius låtval "Leende guldbruna ögon" och "Hello Mary Lou" med Frits "När herren Gud i fordom tid" och "Härliga Golgata"), och sedan förstås att motivet som återanvänds är alldeles dödshjälp-tråkigt.

Jag kräver svar.

Från Skammens år 1977.

UPPDATERING
Nu har det framgått att det handlar om ett gammalt soldattorp i Sjöängen, vilket förstås inte förklarar ett enda dugg. Men en särdeles uppmärksam läsare påpekade att huset varit med ytterligare en gång här på bloggen, på en riktigt katastrofklassiker!


2016-08-14

Snacks - Fria fantasier


Så var det dags för den andra plattan med Snacks som jag kommit över, singeln "Fria fantasier". Nu har det gått ett år sedan den förra, men det mesta är sig dessvärre likt. Det har dock tillkommit ett nytt förtydligande nere i hörnet, "For new dancing generation". Det borde förstås ha stått "For a new dancing generation", men budskapet går ju fram ändå: man kan vara för gammal för att lyssna på Snacks.

Längst till höger har vi samma man som sist, han har behållit både digitalklockan och frisyren men har bytt om till en hiskelig campingoutfit som man ser så där ledigt arbetslös ut i.

Till vänster om honom har de kastat om litegrann. Där står nu han som brukade se småkriminell ut, men han har rakat av sig mustaschen och på så vis tappat mycket av "sälja sprit ur bakluckan"-vibbarna, detta trots att han klätt sig i Bröderna Dalton-tröja med märklig rymddräktskrage. Nu påminner han istället mer om en vaxdocka. (Inbillar jag mig eller anar ni också rosa läppglans?)

Därefter kommer han som hade så kort lugg sist, den har dock vuxit till sig och räcker nästa ända ner till ögonbrynet. Denna platta är från precis den lilla lucka i tiden då man ostraffat kunde kombinera extremt djupt urringad T-shirt med dubbelknäppt uppkavlad kavaj. Sedan aldrig mer.

Sist ut är samma kille som var coolast och vänstrast på förra singeln, och hans frisyr förblir lika episk, dock har den nu dragit mer åt "stor risig hund" än "fontän". Vi kan också se en trend här; sedan den förra singeln 1988 har wetlooken slagit igenom i Snacks, så alla de fyra lurvkillarna ser betydligt mer nyduschade ut nu än sist.

1989.

2016-08-09

Snacks - Ge och ta


Äntligen ett nytt dansband! Alltså, de känns urgamla och daterade på alla sätt, men SNACKS är en ny bekantskap för mig (ej att förväxla med Chips, Salta mandlar eller Candys). Plötsligt hittade jag två av deras singlar på samma gång på en loppis i Karlskrona, och omständigheterna talade inte för deras framgångar:
Det är sällan ett gott tecken när man trots över ett decenniums hysteriskt letande efter precis den här sortens skivor inte hittar en enda, och därefter hittar fem respektive sex likadana exemplar av deras plattor i samma dammiga skivback. Eller, det var inte ens en skivback, de låg nedslängda i en gammal matkasse från Fokus. Det tyder på att ett, de var inte tillräckligt framgångsrika för att deras skivor skulle sprida sig över landet, och två, någon som försökt sälja deras musik gav slutligen upp och gav bort hela sitt lager till ett loppisskjul som med större framgång sålt mögliga slalompjäxor och spruckna metspön i tjugo år innan någon så dum som jag kom och köpte två av skivorna.

Idag visar jag upp deras alster "Ge och ta". Den andra kommer snart. Vi börjar från höger idag, jag känner mig på lite crazy spexhumör.
Där står en man med helt ostoppbar hockeyfrilla, den börjar som en bomb framme i pannan och fortsätter ner till viktorianska korkskruvslockar i nacken. Han har Dunderkarlsson och Blom-skjorta på sig, tidstypiskt digitalur och ett par byxor gjorda av en sådan där pappersduk som man har på trädgårdsfester och bröllop utan budget för tygdukar.

Näste man har guldklocka, bolo-tie, kort vit kavaj och kombinerar en bred mustasch med ett hejdundrande unibrow som tillsammans bildar ett likhetstecken tvärs över hans ansikte. Även denna snubbes hockeyfrilla är en tiopoängare men i en kortare kaliber och framförallt med märkligt kort lugg.

Tredje från höger är gravallvarlig med lätt öppen mun och en frisyr- och mustaschkombination som ger en lite kriminell aura, ett "känd av polisen sedan tidigare"-utseende från 80-talet.

Sist ut är en tuff man i kickersbrallor och damboots, dumkort dubbelknäppt kavaj med uppkavlade ärmar och en frisyr som skulle få hela Tjeckoslovakiens drömlag från hockey-VM 1985 att gråtskrika av avund. Den börjar med en plym i pannan, stor som en Big Pack-låda, håret är kortklippt över öronen och fortsätter sedan som ett blonderat vattenfall ner över axlarna. Killen ser ut som en fontän.

1988.

2016-07-24

Tonfixarna - Ålands Valsen


De sticker upp ur en klippskreva som fyra rosa surikater på spaning efter faror. Men till skillnad från de flesta surikater är Tonfixarna klädda i en genomvidrig färgkombination av urblekta pasteller, illgula slipsar och byxor i det fruktade ingenmanslandet mellan lila och grått. Även på frisyrfronten är det ont om höjdpunkter, notera särskilt busschaufförfrillan högst upp, och längst ner hockeyfrillan som börjar med flygig pufflugg och fortsätter ner som en bäversvans i nacken. Denna kombineras dessutom med en otäckt tunn mustasch och en ännu otäckare tunn ring i örat.

När blicken sedan glider ner från denna domedagsblandning av färger och fastnar på det särskrivna "Ålands Valsen" så svider det i hornhinnorna med ungefär samma brännande känsla som när man tar ögondroppar bestående av lacknafta och Mr Muscle.

På baksidan är det reklam både för Ålands Ömsesidiga Försäkringsbolag och Pizzeria Fantasia, och dessutom en stor bild av Viking Line utan vidare förklaring.

1986.

2016-07-11

2016-07-05

eva och gösta


Två personer står i ett evigt mörker bakom en skitstor talja helt utan förklaring, och den till synes äldre av dem pillar med någonting under midjehöjd.
eva  och  gösta heter de, utan inledande versaler, med dubbla blanksteg och märkligt skev höjdskillnad mellan bokstäverna. Allt detta får mig att tänka att de har använt lösa bokstavsklistermärken eller någon form av gnuggisar när de skapade texten, vilket skulle innebära någon slags ny bottennivå när det kommer till lågbudgetomslag.

Den här genombruna plattan kommer förresten från skivbolaget Cymbal som är väl förtjänt av en egen liten kategori här på bloggen.

1975.

2016-06-21

Frederik - En periks anna milloinkaan

Fred-Erik ville så gärna se tuff och bestämd ut. Men oavsett hur långa och spetsiga kragar med nitar han skaffade, trots kedjorna han bar som bälte och trots sin inövade hårda blick så sket det sig. Skitelsen kan förklaras på många sätt, men jag vill särskilt lyfta fram tre dundertabbar.
Dels frisyren, naturligtvis, det blir så himla svårt att spela en hård snubbe när man har klippt sig likadant som sin hemkunskapslärarinna Birgitta.
Dels idén med den knutna näven under hakan. Den har prövats så väldigt många gånger och det krävs en sådan jävulusisk pondus för att ro den i hamn. Frederik lyckas som synes inte på långa vägar, delvis på grund av min punkt nummer tre:
Utförandet av den knutna näven under hakan. Att vila hakan mot en knuten näve, eller bara i handen för den delen, förutsätter i regel att man sitter ner och stödjer armbågen mot något. Ett bord, ett knä, ett större husdjur/tamboskap eller liknande. Men att STÅ upp och sedan luta sig framåt för att sätta ner armbågen på ett fiktivt föremål funkar inte alls. Det är som att luta sig bekvämt tillbaka med händerna bakom nacken, sittande på en skral pall utan ryggstöd.
1973.

2016-06-11

Dansglädje 3 med Nils-Eriks


– Kul att vara här! Det är du som ska ta omslagsbilden till vår nya platta förmodar jag?
– Det stämmer bra det. Jag är så jävla peppad.
– Har du några idéer?
– Massor. Jag tänker att jag ska placera er framför min bruna fondtapet, den ser ut som ett stort bakplåtspapper. Men jag kommer vinkla kameran så högt att den inte räcker till, så att man ser den vita väggen högst upp. Sen har jag en massa rekvisita som måste vara med. Den här gamla ormbunken till exempel, en sån där ful porslinshund som man alltid hittar på loppisar och min fågelbur. Fågeln har dött, så det får bli en tom bur. Sen har jag även den här jättehöga röda växten som jag har gjort själv av silkespapper, den måste vara med. Jag tänker även att jag ska ställa en spegel bakom er, så att man ser era nackar helt utan syfte. Sen när det kommer till hållning och sådär så gör ni som ni vill, men tänk krumma ryggar och krökta nackar. Nu kör vi!

1982.

2016-05-14

Claes-Owes 1


Ännu en dansbandsplatta med titeln "1", jag blir inte klok på det där. Mannen nere i mitten har sjunkit ihop som en makaron på sin pall, där han sitter nedhasad på svanskotan och har låtit överkroppen sjunka ihop framåt. Men bortsett från icketiteln, dansbandsmakaronen, den evigt återanvända fondväggen och frisyrerna som fått växa sig lite för långa i nacken så är det en detalj som gör hela det här omslaget fantastiskt. Det är en sån där "when you see it you'll shit bricks" som man hajar till på, och som sedan blir allt mer hypnotiskt skrämmande ju mer man stirrar.


Fotografen sa "titta in i kameran allesammans" men var då inte främst ute efter att musikerna skulle spärra upp ögonen maximalt och stirra in i kameran med en helt vanvettig blick. Det är en blick som kan förmedla flera olika budskap:

"Du känner hur dina armar blir tyyyngre och tyyyngre, och du överlämnar din kropp helt i mitt våld" är en.

"Jag tänker operera dig jätteroligt i min hemliga kirurgikällare som jag har byggt" är en annan.

"Åh herregud, herregud, det är scrapbookingmässa i helgen. Jag MÅSTE dit" är en tredje.

Jag lämnar er med en bild som ni kan spara och använda som skrivbordsbakgrund.


1982.

2016-04-29

Kjell Brooz - Bjud upp till dans


Det är så dumt.
Chockrosa träningsoveraller med utsvängda byxben var en jättedum idé, de verkar ha klätt ut sig till någon sorts äckligt godis med farliga färgämnen i. Att stå i en fors med blöta stenar medan man bär högklackat är också jättedumt. En sitter dessutom på huk, vilket inte är ok.
Den främre mannens frisyr i ett solitt stycke är också dum, den får honom att påminna om någon gammal byst av sten.
Den bortersta mannens mustasch är också dum, då den stilen vanligen förknippas med en annan man som verkligen var jättedum.
Namnet Kjell Brooz är också dumt, och både typsnittet och färgen också.
Plattan är från Skammens År 1977. Ett jättedumt år.

2016-04-22

Martys 3


Dansbandskostymer brukar ju som bekant vara åt helvete fula, men just de här är verkligen skandal. Det är som en parodi på sjuttiotalets dansbandsmode, där de har tagit de stora kragarna, tighta utsvängda brallor, puffärmar med muddar och hiskeliga glansiga material, och sedan gått all-in på allting samtidigt. Givetvis är det här omslaget gjort under just Skammens År 1977. Året innan gjorde de den här plattan.

Det finns några intressanta saker med de två enäggstvillingarna på västra halvan av omslaget. Dels att de valt precis samma frisyr och mustasch, trots att de dagligen ser hur bedrövligt det ser ut utan att behöva någon spegel. Men än mer fascinerande är det faktum att de två är genetiska kopior i likadana kläder, men ändå tycks den vänstra herren ha betydligt mer att försöka få plats med i brallorna.

Den lilla killen i mitten ser ut som en klassisk mobbare, en sådan där som egentligen aldrig skulle ha en chans mot mobboffren om det blev handgemäng, men som alltid hade lite större killar bakom sig. Nu är det förstås inte så det ligger till, han är bara en central figur i bandet och matchar sin outfit med höftputning och ett maxat självförtroende. Han vet exakt hur tydligt man ser dasen utan minsta ansträngning, och han är supernöjd med det.

Notera även Bob Hunds gitarrist Conny Nimmersjö ute till höger.

Från Skammens År 1977.