2007-10-31

det sker igen...

 
Denna nätta grupp har en mycket intressant sättning. Vi har en akustisk gitarr i bästa frälsis-stil, en ensam afrikansk trumma, en cowbell och en handhållen cymbal. Sedan skriver de i det finstilta att de plockat in några personer till på de betydelselösa instrumenten piano, elbas och orgel, men de fick inte vara med på bilden. Ingen lär ju lägga märke till pianospelet på skivan, däremot är den handhållna cymbalen jävligt tight. Folk kommer ju vilja kolla vem som spelade den!

Det kan ge ett större och mer levande ljud om man använder en rumsmick som tar upp ljudet på avstånd i inspelningsrummet. Detta kan lyfta fram rummets akustiska egenskaper och förstärka reflexer på ett intressant sätt. Detta gäller dock i kombination med de enskilda instrumentens mikrofoner, annars kommer det låta dassigt som fan. I detta fall har de valt att köra på EN mick på fyra personer, och ställa den ett antal meter ifrån musikerna.

Visst blir man sugen på att få veta vem som är Nicko Jonzon? Med ett sådant namn kan man nå hur långt som helst, då kan det kvitta att man figurerat på ett skivomslag som bara skriker ut ordet TRÅKIGT.

1970.

Lasse och hans kompisar

 
Jag tycker att Lasse, barnen och fåren verkar ha en mycket osund relation, och jag skulle vilja råda Lasse att försöka hitta vänner i sin egen ålder. Han står där och gör tummen upp med tydligt bristande motorik, ingen verkar se lejonet och inklippningen är usel.

Det hela är mycket tragiskt, jag kan aldrig tänka mig att Lasse skulle kunna försvara barnen om lejonet anfaller. Å andra sidan lär det ju sikta in sig på honom framför barnen, lejon väljer ju vanligen ut de svagaste individerna i en flock, och dessutom hade det ju blivit ett riktigt mätt och belåtet lejon om det hade ätit upp Lasse.

1975.

Scafell Pike - X-ray vision

 
Hela konceptet med röntgenglasögon är naturligtvis alldeles omöjligt, men låt oss ändå föreställa oss att det hade fungerat. Vi befinner ju oss trots allt i en värld med branta rosa berg, så allt behöver ju inte vara helt realistiskt.

Vi antar att man med glasögonens hjälp hade kunnat se genom kläder men inte genom hud, och att snubben som sitter med bänkens kant i stjärtskåran har ett par sådana. Varför tittar då de andra så dräglande på tjejen i rosa? De har ju inga glasögon på sig, så de borde inte se något särskilt. Om de också kan se genom kläder utan att ha glasögon på sig så borde ju den rosa damen och hennes ljusgula vettskrämda väninna också se att hon är halvnaken. Och om alla grabbarna kan se genom hennes kläder, varför tittar då den vitklädde mannen på glasögonmannens huvud? Han verkar vara på väg någonstans med sin hand. Ämnar han dra honom i håret eller plocka ut en liten anka av glas ur hans öra? Är den kanske riktigt fin och skapad av en skicklig glasblåsare? Det lär vi aldrig få veta. Och varför tittar den strumplöse killen en bit över huvudet på den blottade kvinnan? Varför står Christer Sjögren i bakgrunden? Varför är det bilder av fula ögon med gul hy utanpå glasögonen? Varför har han så smalt synfält, han borde ju rimligen kunna se båda kvinnorna genom glasögonen? De verkar vara riktade som en spotlight ungefär, men jag förstår inte hur den kan belysa en alldeles rund fläck som man ser mot himlen i bakgrunden. Han som ser genom glasögonen verkar rygga tillbaka och vara på väg att slita av sig glasögonen.

Så tillbaka till verkligheten. Allt detta var ju på låtsas, man kan få fantisera om en sådan värld fastän den inte finns. Skivomslaget däremot, det finns, och det är ett lysande exempel på hur det går när en designer är väldigt, väldigt dålig på sitt jobb, har en dålig dag på jobbet och till råga på det råkar vara väldigt dålig på sitt jobb.

1978.

2007-10-19

Schytts - Hålligång 6

 
Hela gänget är samlade på scenen i någon aula/församlingslokal/skolmatsal. Och vilket gäng sen! Uppe till vänster står en man som lyckats riktigt bra med att pricka in den numera klassiska Roland-hållningen (se Ludgo-Pelle), där midjan och huvudet skjutits fram en dryg decimeter längre än övriga kroppen. I kombination med sitt ansiktsuttryck ger han en känsla av att när som helst kunna brista ut i ett kluckande "du-hue-skratt" i sann Janne Långben-anda.

Jonatan Lejonhjärta står nedanför och visar sin håriga bringa och valde en käckt avspänd ställning som möjligen hade funkat om scenen inte varit fullt så hög. Personen uppe i mitten heter Louise egentligen, men kvalade ändå in i pojkbandet Schytts då hon hade tillräckligt riklig ansiktsbehåring. Till höger om henne hänger en person som i sitt sinne insett att han är ohotat snyggast i bandet. Bortsett från en klockren skägg-och-hår-combo, feta brillor och med möda instoppad skjorta, så demonstrerar detta med en cool, överlägsen min och en pose som inspirerats av antingen en cowboy eller en disco-hunk. Go ahead, make my day! På nedre plan har vi en liten märklig man i turkos kavaj som sitter och fryser. Bredvid honom har vi en ung Jan Guillou som också sitter och fryser, men hans leende har redan slocknat av kölden och den obekväma benställningen han råkade välja.

Längst till höger har vi en riktig pärla. Då syftar jag inte främst på den senapsgula, glansiga kavajen, luggen eller det slätstrukna ansiktsuttrycket, utan på hans sittställning. Det är nämligen ytterst ovanligt att man stöter på denna klassiskt dumma hållning på ett skivomslag, däremot brukar de ofta förekomma på nedersta raden på fotografier av mellanstadieklasser. Fenomenet uppstår då man sitter ner och inte vet vad man ska göra av händerna. Armarna i kors kan se kaxigt/utestängande/förfruset ut, och knäppta i knät kan det se ut som en konfirmationsbild och så får man stryk på gymnastiken för det sen. Händerna på låren är det givna alternativet. Kan man sitta naturligt bakåtlutad är det inga problem, men om man har folk bakom sig (eller en skrymmande elorgel i detta fall) så måste man luta sig framåt. Då är det skrämmande lätt att göra samma misstag som mannen på bilden. Man stödjer sig på armarna, skjuter fram axlarna för att få lite stadga, armbågarna vrids ut allt mer ju längre man behöver sitta där, och resultatet blir att man ser ut som en sinnesrubbad person med insjunket bröst och kramplåsta armbågar. Har ni någonsin sett en modell på omslaget till Vogue som står med armbågarna längre fram än händerna? Nej. Det finns en anledning till det.

1976.

2007-10-12

Svennes - Karusellen

 
Idag är det dags för Svennes! Den ytterst märkliga flame-/blodliknande mönstringen på deras kläder för tankarna till maskeradutstyrslar för barn eller scenkläder för ett tidigt metalband med stram budget. På tal om stramt så pressar bulorna på duktigt i brallorna och ger alla åskådare lite mer show än de hade önskat.

Frisyrerna svallar i brisen, lägg särskilt märke till den bakersta mannens Jay Leno-lugg. Det är mulet och gänget lutar sig coolt mot en riktigt risig trähäst med lejonman. Bakdelen är antingen rejält sliten eller nerbajsad av fåglar och barn. Tittar vi noga framför sadeln ser vi att något tycks ha runnit ner för hästens sida. Kanske blev det lite för spännande för någon ryttare. Givetvis hittar vi även här ett par trä-platåskor. Underbart svenskt och vedervärdigt!

1976.