2007-12-20

GOD JUL!

 
Så var den glada julen här! Plötsligt fyller den gammal som ung med den varma känslan av framtänder mot asfalt, en kall spik som slås in genom pannbenet eller varför inte lite gammal hederlig djupsvart panikångest.

Vid denna tid på året finner jag mig köandes vid bankomater oftare än någonsin annars, det är ju trots allt det julen handlar om. Och det är just vid denna tid som jag lyckas ställa mig bakom julhandlandets eviga bromsklossar: damerna över 65. Deras idé verkar vara att alltid ta sin tid och aldrig någonsin skynda sig i onödan, vilket naturligtvis känns logiskt för någon som snart skall dö. Följaktligen har de också egna rutiner vid bankomaterna. I dessa ingår bland annat att alltid läsa all information på skärmen noggrant, åtminstone en gång. De kan ju ha ändrat något sen förra gången, de hittar ju på så mycket nytt. Sveriges första bankomat kom 1967, men efter 40 år tycks det ändå vara en mysterium hur man skall lyckas få ut pengar ur den. Om de slutligen lyckas få ut sina pengar följer det verkliga tålamodsprovet för de övriga i kön. Nu är det dags att rensa plånboken från gamla apotekskvitton och plåster, fästa sedlarna i buntar om 300 kronor med ett gem om varje bunt, med tillhörande lapp som visar vad just den bunten är avsedd för. Därefter skall kontoutdraget läsas i sin helhet och kontrollräknas. I förra veckan hamnade jag bakom en dam som efter alla dessa steg plockade fram en fucking bankbok och började föra in uttaget och det resterande beloppet, alltmedan kön ringlade än längre genom nordstan och de förtvivlade familjefäderna dröp av svett i sina ytterkläder.

Men det finns ju så mycket annat gott med julen. Den ständigt närvarande doften av varm död gris, Triple and touch, saftsås, kyla, Carola, leksaksaffärer fulla av bortskämda, gallskrikande barn som droppar kiss på den röda BR-mattan, brun slask, damer som stannar sin vagn i matbutikens smalaste gång och inte låtsas se att man vill komma förbi, sylta, masskonsumtion, att allt sker till minne av en jungfrufödsel, vinterkräksjuka, Kalle Ankas julafton som ingen någonsin egentligen skrattar åt eftersom det inte är kul, trampa på barr som sticker in jättelångt i foten, jultomten (vad är dealen egentligen? Så otroligt obehagligt) och mycket, mycket mer som hjälps åt att göra julen till den stora frid som den ju är. Men så får vi ju se till julens glada inslag också! De är tre, och följer nedan!

 
En man sitter och läser bibeln iförd röd militäruniform med patronhållare. Allt är rött, Kristus lever och man kan vänta sig ett maniskt utbrott när som helst. Det kan bara betyda JUL!

 
Egon är större än två renar tillsammans, saknar en tand, har fem gånger större överkropp än underkropp, han sitter i en tvådimensionell släde och piskar renarna med...ett spö? Skall han likna den figur som vi kallar Tomten borde han väl ha en piska, Tomten har väl för fan inget trollspö? Hur som helst är det tydligen jul med Egon, och han bjuder på feta hits som "Väva vadmal" och "Du tycker du är vacker". Som tur är är den avspelbar även i mono, vilket jag starkt brukar föredra.

 
Detta är en av mina riktiga favoriter, som jag länge varit sugen på att visa upp. Det är så hemskt! Den som kommit på idén, ritat bilden, och sedan, värst av allt, fattat beslutet att rikta kampanjen mot försvarslösa barn, måste ha knarkat jättejättemycket.

Att de två sjukdomsspridande bakterierna Hillbert och Sillmull firar jul "på sitt sätt" tycker jag låter ytterst obehagligt av någon anledning. Deras blickar är äckliga, deras hår är äckligt, deras munnar är äckliga och helt konstiga, sjukdomarna mjältbrand, spetälska och tuberkulos (vilka kommer från just baciller) är äckliga. Vidare är ju Tomten, som bekant, just väldigt äcklig. Här har de valt att klippa in ett risigt foto av två barn som antastas av den främmande gamle mannen som bryter sig in i våra hem en gång om året. Det är riktigt dåligt inklippt, men sämst av allt i hela vida världen är ändå att de även klippt in toppen av någons huvud i bilden. Hur kan man nöja sig, fastän man får med någons hår på ett skivomslag som skall tryckas upp i tusental? Bara ta en ny bild om det inte blev bra, eller skit i det!

Med detta önskar jag er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år!
/Herr Dryck

2007-12-17

Tonix - Förlåt mej älskling

 
Jag tycker det är dags för ännu ett höjdaromslag från Torsk på Tallinn-Rolands favoritband, Tonix. (De riktiga beundrarna kunde bli medlemmar i fancluben Tonix-ligan!)

Denna gång sitter de nära vatten av något slag, i helt otroliga kavajer. Tittar vi noga ser vi att de består av en vit del, med fullständigt enorma kavajslag och långa uppvikbara ärmar, och en del av färgglatt NÄT som liksom sitter utanpå den tunna, glansigt vita kavajen. Frågan är om det är någon sorts industrinät de har använt eller om det är extremt grovstickade tröjor. En annan sak som förbryllar mig är färgvalet. Jag tycker mig se kombinationen gul, röd, orange, grön, lila och LILA. Orange och röd är väldigt lika, men det är ändå en klar skillnad. Men kunde de inte valt var sin färg åt bröderna Lejonhjärta ute till höger? Det skär ju i hjärtat på alla med lite känsla för symmetri.

Kolla även in lidandet i blicken hos mannen längst bak, som tydligen har fått stå framåtlutad i längsta laget. Och hur sitter mannen längst till höger? Benen och armarnas kombination är jättemärklig, och sitter han inte lite högt? Är det en liten stubbe han sitter på? Är den vass? Försöker han få upp något ur fickan? Tyvärr Tonix, detta kan vi omöjligt förlåta hur ni än bönar och ber.

1975.

2007-12-09

Sven-Eric Mörtsjö - På egna spår



Sven-Eric vaknade innan väckarklockan hunnit ringa den där morgonen. Solen sken in genom fönstret och vittnade om en ny dag som just hade börjat och kunde bjuda på storartade upplevelser om man bara vågade ta för sig. Han började sätta på sig sin allra finaste kostym, den som var så vit att man nästan inte kunde titta på den i solljuset. Eva och Lars brukade ofta fråga hur han lyckats få den så kritvit, det var nästan så den lyste av sig själv. Det var ett mysterium brukade han säga, och de skrattade ofta hjärtligt åt det.

Någonting sade Sven-Eric att detta inte var en alldeles vanlig dag, utan en dag som krävde initiativ, en dag som krävde mod. I en enda hastig rörelse drog han så på sig den oknäppta kavajen, utan skjorta under. Brösthåren syntes, och han andades djupt av den farliga spänning som rusade över hans rygg. Hans armbandsur låg på nattduksbordet som vanligt, och precis som vanligt hade Sven-Eric väldigt svårt att bestämma sig för vilken handled han skulle ha den kring. Först provade han den vänstra, sedan den högra, sedan den vänstra, sedan den högra, sedan den vänstra, sedan den högra, sedan den vänstra, sedan den högra, sedan den vänstra och där satt den riktigt snyggt. Han vattenkammade sig på toaletten och såg till att luggen låg alldeles rätt i pannan. Så plötsligt fick han ännu ett vilt infall, och rufsade till håret kring öronen så att det såg alldeles tokigt ut. -Såhär ska jag ha det idag! sa Sven-Eric. Han drog på sig sina kritvita platåskor, de där som var så vita att man knappt kunde se på dem i solljuset. Karl och Agne brukade fråga hur han kunde hålla dem så vita, men Sven-Eric visste inte svaret själv. O, vad de brukade skratta åt det där.

Han gick hemifrån utan att låsa, vilket också det var något mycket annorlunda för Sven-Eric. Han valde att gå grusvägen norrut, som han aldrig annars gick, och han gick på häl, vilket han aldrig annars gjorde. Han gick upp till den gamla kvarnen som en gång tillhört Kaj Andersons farföräldrar. Porten gick upp med ett knarrande ljud, och lät solen falla in på kvarnstenen som stod i rummets mitt. Den stod där så stolt och trygg, och tycktes säga: Jag har legat här i hundra år, och jag skall ligga här i hundra till! Sven-Eric gick stilla fram till den mäktiga stenen, strök den med fingertopparna och satte sig sedan ner på den. Han log, och sedan dog han.

Männen som hittade hans kropp dagen därpå tyckte att det var lite fint på något sätt, så de beslutade att stoppa upp Sven-Eric. Detta var 1977, och sedan dess har man kunnat komma och titta på Sven-Eric som sitter där på kvarnstenen precis som för trettio år sedan. Kvarnen håller öppet mellan maj och augusti, för information om gruppbesök och guidade visningar kontaktas turistföreningen i Laggerud.

Från skammens år 1977.

2007-12-06

Streaplers - Speed

 
Idag har jag något mycket udda att bjuda på. Albumet "Speed" av Streaplers pryds av ett omslag som ser ut som skit från grunden, men det är inte det mest intressanta! Det gömmer sig nämligen en hel massa dolda tecken i denna bild. Det är dags att frossa lite i konspirationsteorier här på Katastrofala omslag, i form av ett

Mästerskap i drogreferens
Detta omslag återknyter nämligen ständigt till det verkliga temat, vilket naturligtvis är narkotika. Om man vill se det så.
Det är väl bara att börja rada upp dem.
  • Titeln - "Speed" syftar naturligtvis på amfetamin. Det är ju inte ens långsökt.
  • Titeldesignen - Ordet "Speed" är uppstyckat i linor likt till exempel amfetamin eller kokain.
  • Haschbong - Står på det lilla bordet, camouflerad med torra blomster.
  • Vattenpipa - Står intill, en riktigt stadig pjäs för storrökaren som sitter bakom den.
  • En skalle - Syftar naturligtvis på döden och knarkets många faror. Notera att den dessutom ligger instängd bakom galler, likt i beroendets fångenskap.
  • En röd blomma - Opiumvallmo givetvis.
  • En kedja - Symboliserar missbrukets frihetsberövande. Det är inte en motorcykelkedja.
  • Frisyrerna - Mannen som sitter ner har en frisyr som man i Sverige numera endast ser på narkomaner som heter Berra eller Sonny.
  • Mannen i ljusblått symboliserar ecstasy.
  • Pilotglasögon - Why drink and drive when you can smoke and fly?
  • En gammal tuta - För att det rimmar på "spruta". Det är inte ett dugg långsökt.
Bevisen är ju nästan löjligt självklara. Streaplers omger sig med knark, men de vill inte att DU ska hålla på med det! Bara för att knark är gott är det inte nyttigt.

1978.