2008-01-31

Danny's - Boogie woogie rock' n roll



Om vi ser tillbaka på det gångna seklet, och då särskilt på de tragedier som drabbat Sverige, kan vi tydligt urskilja ett år framför alla andra. Året var 1977, och sedan en tid tillbaka hade Gud försökt döda de människor som levde i Sverige. Stormar, snökaos, torka och sjukdomar hade inte tagit kål på svenskarna i någon tillfredsställande utsträckning, och Gud funderade på vilka fasor som möjligen kunde ta skruv.

Här ser vi gruppen Danny's, ännu en gång. Denna gång super och röker de, och spelar ett spel tillsammans där det gäller att skada små versioner av sig själva med pinnar och klot. Det är inte roligt. Tvärtom är det något som de alla tar på fullaste allvar, vissa med en antydan till melankoli. De mindre versionerna av de fem männen däremot, de har kul. De ramlar, skrattar och ler, ovetande om det grymma öde de snart skall gå till mötes. Den översta av dem har en bakre fot som är uselt utklippt. Han springer glatt och skall just till att snubbla över klot nummer fem då han tittar rakt in i kameran och inte ser sig för. Till höger om honom har vi en liten man som skall ta ner en ingenting på bröstet, sådär som man gör i fotboll fast då vanligen med en fotboll istället. Till höger om honom står en liten man som tittar på en inget som han snart skall nicka iväg. Nere till höger ligger en figur och tittar in i kameran. Han har nyss träffats av ett andra klot nummer fem och kommer snart dö av sina skador. Till vänster om honom ligger en man i byta-blöja-ställning med fötterna märkligt uppe på bordets kant, och blottar ett stort klot som är på väg ut ur hans tarm.

Guds mening med svenska skivor som denna var troligen att helgardera sig. Om upplevelsen av omslaget och musiken inte dödade åskådaren, skulle det åtminstone få henne att förneka allt samröre med landet Sverige.

Detta var ännu en skiva från skammens år 1977, året då människan fick smaka på Guds vrede i omslagsform.

Gästriketakter med tjo sound

 
Har du hört den där nya plattan? Den är riktigt fet, de kör det gamla vanliga stuket med lite polka, hambo och sånt där, men de har fått till ett alldeles eget sound! Det låter inte riktigt crisp och dyrt, men inte heller skitigt och underground. Det låter jävligt TJO skulle jag vilja påstå! De har fått fram ett fett tjo sound och det är ju helt rätt nu som du vet.

Året var 1977 och omslaget blev oerhört kul. Det är bandet som heter Tjo sound, en vitsig anspelning på "tjosan" och en term som används allt för sällan i ljudtekniska sammanhang numera. (Även ordet "gästriketakter" kan man väl hoppas får ett uppsving i musiksammanhang.) Själva bilden är helt underbar, jag vet inte var jag ska börja! Vida, glansiga skjortor i den väl valda färgkombinationen metallic-lila och guld, med väl tilltagna manchetter med knappar, dragkedja (vilken combo!) och vida kragar/axelklaffar.

Min empati hindrar mig från att vidare gå in på de fantastiska medlemmarna i sig, men någon kunde åtminstone bett trummisen vända på trumstockarna.

Från skammens år 1977.

Vikingarnas julparty

 
Som det framgått sedan tidigare så finner jag jultomten en smula obehaglig, för att inte säga fullkomligt fruktansvärd i alla tänkbara avseenden. I och med omslaget till "Vikingarnas julparty" blottades ännu en obehaglig sida hos Tomtefar, nämligen tanken att han har känslor av sexuell natur.

Här står han och mår oförskämt bra tillsammans med en lättklädd, handamputerad pangbrud i glitter! Om vi går vidare till innehållsförteckningen ser vi att låten "Bella Notte" finns med på skivan. Sedan kommer det konstiga. "Theme from" står det på engelska. "Lady & Lufsen" står det på svenska. "Ikväll tänder jag ett ljus" står det på svenska. Varför ett plötsligt inhopp på engelska? Kanske var det svårt att översätta ordet "theme" precis när de skrev det, men FROM? Skivan verkar ju inte vara riktad till någon utländsk marknad ändå.

Usch och fy.

1979.

Trivs mé Brogrens - 10:an är hääär

 
När jag fick syn på denna pjäs blev jag överlycklig. Ni minns den lille tjocke mannen som satt på huk i för strama byxor uppe på en regnblöt mur? Här är han igen, i en trädgård! Underbart.

Att plåtas på huk IGEN helt utan motivering, tillsammans med skottkärra och kratta, iförd cowboyhatt och en vit-rosarandig skjorta som han omöjligen kan knäppa i halsen, vore illa nog. Genom att döpa spektaklet till "10:AN ÄR HÄÄÄR" säkrade de enkelt en plats i Katastrofala omslags hall of fame. Men det tar inte slut där.

Först efter att jag glatt förfärats av mitt fynd upptäckte jag den verkliga dödsstöten, som ter sig fullständigt uppenbar nu i efterhand. Brogren är inte alls fotograferad i en trädgård! Vad är värre än en trädgårdsbild som skivomslag? En fejkad trädgårdsbild som skivomslag. De har fotograferat Brogren, krattan, skottkärran och svetten vid något annat tillfälle, och sedan klippt in dem i bilden på det där klassiskt skitdåliga sätt som vi blivit vana att se här på sidan. Dessutom sitter han och håller i gula tulpaner, medan blommorna omkring honom är påskliljor. Underbart!

1984.

2008-01-29

Tötas - Dansa le och va fri

 
Jag imponeras av deras kragar. Stora, utstående kragar har vi sett många av här på Katastrofala omslag, men sällan har jag sett så LÅNGA kragar! De hänger ner så håglöst, lite som om de lagt en rejäl fläskfilé över nacken. Skjortorna är fruktansvärda i sin helhet också, och i kombination med västar och byxor i röd sammet blir det alldeles särskilt obehagligt. Vidare har de valt att stoppa ner byxorna i sina vita platåstövlar, inte heller det ett klokt val.

Loggan är åt skogen, en "gradient-övergång" från lila till gult av samma slag som jag talade om i Stravinskij-specialen, fast denna gång verkar den vara målad med kritor. Jag undrar om den inte egentligen skulle ha suttit nedanför gänget, så att den skräckslagna och äcklade padda som utgör bokstaven Ö tittar upp på de märkliga männen. Eller den märkliga mannen skulle jag väl säga egentligen, ty det är en viss karaktär som drar till sig 1000% av uppmärksamheten.

Jag vill helst inte ägna mig åt lyteskomik där en utpekad person får utstå häcklande ord, och därför går jag inte närmare in på det. Jag kan bara säga att det var en enda person på omslaget som fick mig att köpa skivan, genom sitt leende, sin fullständigt horribla frisyr utan vett och sans (den påminner mycket om prins Johns frisyr i "Robin Hoods äventyr" från 1938) och sin avsevärda kroppsstorlek i kombination med en sådan outfit. Jag hoppas att han åtminstone inte heter Töta.

1974.

2008-01-22

Stravinskij-special

Idag är det dags för en specialare! Kalla det Herr Drycks Konspirationsteorier Del 1 om ni så vill. Jag tänkte nämligen visa upp två omslag samtidigt, för att därmed kunna styrka min teori; att omslagsdesigners hatar Igor Stravinskij (Stravinsky/Strawinsky). Jag menar att efter den store mannens död har de tagit ut svängarna och försökt häckla honom så mycket de kunnat. Eller så kan man helt enkelt se det som att jag har lust att lägga upp två skivor samtidigt.

 
Jag är medveten om att Le Sacre du Printemps betyder Våroffer och att den nakna flickan säkerligen skall föreställa just detta detta våroffer. Det rättfärdigar emellertid inte alls det dåliga jobb de gjort med omslaget. Grundupplägget är följande: En liten flicka med svintohår sitter naken och sover i en obekväm ställning. Bredvid henne ligger ett stort märkligt huvud med damfrisyr och en sorts skruvad penis i ansiktet. Sin mäktiga fallos har han stuckit in i ett ägg. Det må vara rätt enkla metaforer för fruktbarhet, befruktning, skönheten och odjuret osv, men det allra mest uppenbara är fortfarande att det är så sjukt fult och risigt! Huvudet har någon sorts äckliga tandrader på kinderna, och en minst sagt obehaglig blick.

 
Här ser vi ett typexempel på det sena åttiotalets hjärnsläpp. De valde inte att lägga tyngdpunkten på det klassiska mästerverk som skivan innehåller, och försöka representera det med en storslagen bild. De valde istället att lägga allt krut på det faktum att musiken är digitalt inspelad, något som på senare år är något som man snarare undviker att nämna.

Så hur gör man då för att illustrera ordet "digital" ur åttiotalets synvinkel, ett ord som var fullständigt synonymt med ordet FRAMTID? Jo, man använder sig så mycket som möjligt av färgerna lila, gul och rosa, något som senare skulle återkomma hos de airbrush-konstnärer som sitter på knä utomhus hela nätterna på Gran Canaria och målar vidriga landskap med pyramider och vattenfall. För att ytterligare öka smärtorna som dessa färgkombinationer frambringar, bör man låta dem steglöst övergå i varandra så mycket och ofta som möjligt (tänk "lidandets regnbåge"). Vidare använder man sig av någon "flummig" form som påminner om ett fraktalmönster, ett Rorschach-test eller en stor skalbagge, och låter denna färgblaffa utgöra en stor del av bakgrunden.

DIGITALT och LASER är ju samma sak, och därför bör man även klämma in lite strålar och grejer. Sedan till de riktig viktiga elementen. Man skall ha en man med svart hud, rött läppstift, blottad hjärna och små konstiga skära kalsonger, som gör väldigt låga "indianhopp" och trycker in ett stort svärd i midjan/underlivet på en gul robot eller någon sorts stor modell (vad heter de, såna där ledade träfigurer som man använder när man tränar på att teckna människokroppen?) med konstigt skev höftled. Man skall ha en amatörmässigt tecknad naken tjej med konstiga proportioner, ett svävande boccia-set, fritt fladdrande tunntarmar och en stor liggande Davidsstjärna.

Sedan, min vän, är det DIGITALT!

2008-01-18

Curt Haagers - Agadoo

 
Någonting i denna bild ger mig en krypande känsla av obehag. Det känns som kallt vatten som rinner ner för min rygg och en tryckande hetta som hindrar mig från att andas.

Kan det ha att göra med balansen i kompositionen eller den intensiva fartkänslan? Eller är det kanske en fråga om kontraster, ljus och mörker kontra människans dualitet, vårt ljusa yttre kontra vårt inre mörker? Eller är det kanske för att bilden bygger på en idé med sex vuxna män som kör in i bilden från olika håll sittande i fula däck, att den är grynig och oskarp, att den föreställer Curt Haagers i kostymer med skitkorta byxor, för att den innehåller några av tidernas fulaste handklippta fotoeffekter, eller har det kanske att göra med de klämmigt vattenliknande textfälten? Nej. Jag är ganska övertygad om att mitt inre kaos beror på att jag faktiskt betalat för skivan med egna pengar, en sanning som jag har mycket svårt att förtränga och som sakta äter mig inifrån.

1984.

2008-01-15

Favorite marches for children

 
Alla barn tycker ju som bekant väldigt mycket om att marschera. Alla kan vi väl minnas hur man som liten brukade gå taktfast omkring i sitt rum och låtsas att man till fots var på väg mot ett brinnande Paris, Poltava eller Stalingrad, mot döden för sitt fädernesland och med stolthet i blick?

För att göra det lättare för alla föräldrar så har någon klipsk person sammanställt en samlingsplatta med de allra härligaste favoritmarscherna som barn gillar att patrullera runt till. På omslaget står två barn inne i en konstig rund kanon, flickan har en brinnande stubin instucken i huvudet och det är en sådan där härligt innerlig Hitlerjugend-känsla över de små liven.

Årtal saknas.

2008-01-11

Cattings - Får vi lov

 
Detta är inte så märkvärdigt egentligen, en samling män i pyjamas med små blomsterkransar om överarmarna. Det är tight, rött, hårigt och obehagligt, lite som i de hemska barnförbjudna filmer som gjordes vid ungefär samma tid.

Lägg märke till armbandet som mannen längst till höger bär samt att de tunna guldhalsbanden är framme ännu en gång. Varför envisades dansbanden med att sätta sig sådär på huk när deras kläder inte tillät det på ett behagligt sätt?

Från skammens år 1977.

2008-01-08

Frida - Ensam

 
Frida (ja, hon från Abba) sjunker till en tidigare okänd bottennivå med omslaget till denna soloplatta. Skrevande, iförd gröna knästrumpor, sitter hon och tar sig mellan benen. Det kunde lika gärna hetat EM i onanireferens, med titeln "Ensam" och en näve mellan benen. Idag serveras en hel krabba, frukt och ett stort glas vin. Krabban skall ätas utan bestick.

1975.

Scandinavia

 
Det är något allvarligt fel på var och en i denna bilden. Mannen uppe till vänster har jättetänder och en frisyr som tycks ganska medelmåttig med tanke på att vi befinner oss i det sena åttiotalets Norge. Men så får man syn på hårsvallet i nacken, och en känsla av maginfluensa sköljer över åskådaren. Den unge mannen föll visst för hockeyfrillans valspråk: business in the front - party in the back!

Mitt i hopen står Benny Andersson, och till höger om honom en ytterst tveksam karaktär. Den mousse-stylade hockeyfrillan, den väldigt runda ansiktsformen gör att figuren passar in utmärkt i flera olika fack i fördomsmallen. Östtysk långtradarchaufför? En av de kvinnor som inte utmärkte sig särskilt i Soviets OS-trupp från 1980?

Längst ut till vänster har vi en annan av alla de stackars kvinnor som glömts bort genom åren. Nere i mitten står en man som inte riktigt kunnat bestämma sig för om han skulle ha ETT eller TVÅ ögonbryn, mustasch eller INTE mustasch, att le eller INTE le. Resultatet av en sådan tvekan är, föga förvånande, långt värre än något av alternativen i sig. Ett mäktigt uni-brow som är imponerande tätt hela vägen mellan ögonen, en smutsig look kring munnen snarare än ett maskulint skäggstubb och själva munnen fastnade i ett tveksamt mellanläge. Kombinerat med den tafatta Ludgo-hållningen med armarna blir det ett klockrent stolpskott. Frisyren behöver jag väl inte ens nämna.

Ute på högerfronten har vi en man med helcrazy lyckotrollsfrisyr och en tjock, grov mustasch som han noga rakat bort mittpartiet på. Bra idé, det blev ju snyggt. Passar riktigt bra ihop med det coola konceptet med den utrivna, sneda bilden. En skiva med ett så katastrofalt omslag kan väl inte sälja tänker ni? Nej, det hade mycket riktigt gått åt helvete om de inte kommit på att tydligt nämna att låten DAGEN ER DIN finns med på skivan. Detta ledde till en oerhörd succé med över 400 miljoner sålda album, och titellåten blev nationalsång i hela världen.

1988.