2008-04-23

Scotch - Evolution

 
Detta ser ut som en reklam för några trista kex som man kunde hitta på baksidan av en Kalle Anka-tidning kring 1985. Eller för någon trött isglass som bara smakade saft. Men det är det inte, det är en bild som skall försöka sälja någons musik.

Någon har lagt sina framtida framgångar i händerna på en omslagsdesigner. Denne har helgat förtroendet genom att airbrush-måla en sjukt ful bild av en färgad man med kvinnohöfter och glittertangas. Hans högra fot är mycket större än den vänstra, även om man väger in perspektiv, armen är helt konstig, tänderna är under all kritik, djuren i bakgrunden ser inte kloka ut och hela konceptet suger så himla stort.

1985.

Jermaine Stewart - Get Lucky

 
Jermaine valde följande superdetaljer:
  • Diadem
  • Mascara
  • Läppstift
  • Stora hängande örhängen
  • En snävt knuten scarf
Vidare bör alla i hela världen undvika örn-bälten och lädervästar med påsydda jeansärmar.

1988.

Amanda Lear - Never trust a pretty face

 
Idag bjuder jag på ett dödsfult skivomslag med klara paralleller till José Felicianos höjdarplatta "That the spirit needs".

Nu som då ser vi en topless blondin svanka uppåt, prydd med vingar på ryggen och med vanskapt underkropp. Den gången var det Jodie Foster, nu ser vi Amanda Lear i huvudrollen. Hon är likgrå i ansiktet, hennes blick är dimmig och hennes leende är alldeles uppspänt av på tok för mycket tänder. Titeln antyder alltså att det är fritt fram att lita på Amanda.

Vi kan anta att de tänkt sig damen med mänsklig överkropp, vingar och ormröv, men om så är fallet frågar jag mig varför hennes torso är alldeles förvriden. Följ kroppen nerifrån och upp så förstår ni vad jag menar. Ormen formar en rumpa och ett lår där den övergår i människoskepnad, sedan kommer naveln och midjans muskulatur, därpå revbenen och sedan brösten. Men sen då? Omedelbart ovan bröstets fäste vill vi se en armhåla och en axel, men däremellan har vi en halvmeter odefinierat kött! Sitter det ytterligare ett par bröst där månne?

Resten är som det brukar ungefär, fullt av lagom flummiga grejer som det skulle vara 1978. Hon chillar lite ute i öknen under en gul himmel och lutar sig mot Jorden.

House of Schock - House of Schock

 
Detta är en katastrof som bara skriker 1988-90.

De verkar ha försökt få det att se ut som en bild från något av de nya heta dataspelen; Doom, Wolfenstein 3D, Duke Nukem eller något annat som andas framtid och coolness. Följaktligen ser vi Gina Schock i skitblå glasögon, en påfågel från rymden, fyra tropiska fiskar och en pixelstruktur från helvetet. Klicka på bilden för att få se hur hemsk upplösningen faktiskt är, det är fysiskt utmattande bara att titta på bilden!

Utifrån omslaget förmodade jag att det rörde sig om någon acidinfluerad elektronisk artist som aldrig slog igenom, något i stil med tidiga Snap! eller Adamski, men så var inte fallet. Schock är trummisen från tjejbandet "The Go-Go's", som gjorde ett försök som sångerska och låtskrivare. Det blev sådär. Utifrån min smak är musiken lite som att se en tv-sänd gudstjänst på en söndagsförmiddag, efter att ha burit sten upp för en brant backe utan vilopauser i över två dygn, med en stadig sup och en deciliter alvedon i magen. Det är så tråkigt att det är riktigt svårt att fokusera.

Men min uppgift är ju som bekant inte att kritisera sedan länge bortglömd musik, utan att förse er ögonmasochister med nya smärtor i omslagsform. Denna borde kunna tala för sig själv.

Sailor

 
Idag bjuder jag på några av de värsta manliga cameltoes jag skådat hittills! De utgörs av skreven hos fyra käcka sjömanspojkar i ett stort mörker under en ostig logga.

Som ni ser är skivan signerad. Signaturens placering antyder att en av bandmedlemmarna satt sin autograf på alstret, men så är det inte. Ingen i bandet heter Pay, Paj, Dag eller Pan Andersson, karln med signaturen heter Henry Marsh.

1974.

Gary Wright - The light of smiles

 
Djungel-Gary sitter naken och gömmer sig i ett buskage. Han har munnen lätt öppen, blå målarfärg kring ansiktet, otäcka bleka ögon och en horribel brunbjörnsfrisyr. Ovanför hans huvud anar vi Rymden. De omgivande färgerna (Pellefantblå och Slem) är inte heller mycket att hurra för.

Dessvärre är det någon som inte lyckats tygla sin vrede och panik inför omslaget, och följaktligen slitit loss en bit av högerkanten. Denna någon är härmed förlåten. Jag har fått lova Röda Korsets katastrofenhet att lämna ifrån mig skivan så snart den är förevigad på bloggen, då den skall brännas till aska under kontrollerade former och därefter förseglas i ett bergrum långt under havsytan.

1976.

2008-04-22

Wodka-Time

 
Detta är en typisk sådan man som man inte skall följa med hem! Hans släde må se inbjudande ut men låt dig inte luras i fördärvet. Se honom djupt i ögonen så ska du se att du kan ana hans onda själ. Håret dryper av svett i luggen, tänderna sitter på sniskan och mustaschen har den klassiska kala fläcken i mitten som man annars ser hos artonåriga semi-bönder med epatraktorer. "Du glömmer ju att han kör onykter" tänker ni, men så är inte fallet. Han sitter mycket riktigt och avnjuter den mumsiga smaken av en flaska ren vodka, men det är inte han som kör. Kusken anar vi bakom honom, det är den förskräcklige snömannen.

Vidare ser vi troligen det sämsta försöket till artificiell snö som någonsin har gjorts. Det ser så lite ut som snö att det inte ens hade kunnat lura någon som inte vet vad snö är. De har sprutat raklödder i korvar på hörnet av släden, och då särskilt på en yta som lutar utåt, bort från eventuellt snöfall. Några få klumpar kladdade de på lirarens armbåge också. Sen tog sprayflaskan slut eller så var de verkligen skitdumma, för de sprutade ingen snö på hans mössa, resten av hans jacka eller på resten av släden. Omslaget får en verkligen att längta till vintern, eller hur?

Årtal saknas.

2008-04-19

The Kids - Hon är förälskad i lärar'n

 
Här har vi ett typiskt sådant omslag som kommer kommenteras av en viss sorts läsare. Någon som hade sin prime time kring 1981 och som högljutt försöker försvara hela konceptet för att slippa inse sin egen skamfyllda roll i det hela. Argumenten brukar vara att "det var en annan tid", "alla såg ju ut sådär"och att "folk följde ju bara modet".

Saken är att det faktiskt inte är ok. Det är som att höra nazismens förbrytare hävda att de bara följde order. Inte med fullt så hemska resultat kanske, men bara se på detta skivomslaget. Världen har fått lida av era brott!

Lägg märke till byxorna med härligt utpräglade cameltoes, en grisrosa I-shirt, slitet blonderat hår med mörk utväxt, ett tunt armband, paljettgördel om livet, en bredbent pose med knutna nävar, Ludgo-hållning i högerkanten med scarf och utstrålning som en komapatient, fluff-luggen bredvid honom/henne och hela den massiva coolhet som hänger i luften.

Vidare är skivan full av gyllene textrader i stil med "I kväll ska jag på diskodans - Nu har jag fått en jättechans" och höjdarlåten "The kids ÄR alright".

1981.

2008-04-14

Bengt Hedins - Lättblandat 2

 
I detta band spelar Bengt, Kjell-Åke, Christer, Ebbe, Brunte och Castor.

Jag gillar hur de har planerat in fyra par svarta skodon och fyra par i precis samma bruna färg!

Ingenting med skivan har att göra med hästar bortsett från omslaget, ett medvetet och klokt val av Bengt Hedins.

1979.