2008-06-14

Nya go'bitar 1 - Sten Carlsson och salta mandlar

 
Jag har språkliga eller kanske snarare filosofiska funderingar angående detta omslag. För att något ska vara nytt förutsätts det väl att det finns något sedan tidigare som är äldre? Ingen sa väl ändå "Måns Zelmerlövs nya skiva" innan han hade släppt någon, och följaktligen får jag inte ihop hur man kan kalla en skiva "Nya go'bitar ETT".

Fotografiet (där de står framför en gul staty mitt i en brun, livlös miljö av ris, smuts och sly) är hemskt oskarpt, och det var förstås inte Sten nöjd med. Därför fick han vara med en gång till på omslaget, denna gång i en stjärna för att riktigt synas över de andra. På baksidan förekommer han ytterligare två gånger, en gång med hela bandet och ännu en gång på egen porträttbild. Här ska ingen komma och tro att det är de där jävla salta mandlarna som sjunger! Nähä serru, här gäller det att sticka fram hakan.

Här ser vi också ännu ett exempel på illa vald typsnittsfärg. Att de aldrig lärde sig det här med kontrast? Den gröna färgen mot det grå berget gör att vi nästan missar att "Eva (strippan från trosa)" finns med på skivan, tänk vad de hade förlorat i försäljning om inte det hade gått fram! Lägg märke till hur texten har böjts och knycklats sådär som det gör när någon i en australisk ungdomsserie drömmer eller minns något som hände för länge sedan. (Varför kom de alltid från down under förresten, de där risiga serierna "för de lite äldre barnen" som var ett obligatoriskt inslag i alla sommarmorgon-program under nittiotalet?)

Jag ser fram emot att hitta Sten Carlssons förra platta, Nya go'bitar Noll.

1974.

LRB - Playing to win

 
Grundidén är fullständigt realistisk och förståndig; en man utan underkropp spelar schack mot sig själv i rymden under två hängande pelare.

Istället för vanliga pjäser har han en alternativ uppsättning. Från höger ser vi det homosexuella paret som ser ut att vara 40 men som vill se ut som 25. (Det kan förresten bli jättepinsamt med sådana människor, som försöker intala sig själva och alla andra att de inte är äldre än de känner sig. Det är de visst. Det syns på deras sargade hy, att de har Fubu-byxor femton år för sent och försöker vara hippa genom att skryta med att de lyssnar på Meja och har en polare som träffat Eric Gadd. Och tänk på alla de berusade kvinnor på 45+ som upplevs som äldre än de är just för att de färgar håret i en Busig Färg och tvingar på sig tubtop och stilettklackar, samma magvändande fenomen igen.)

Till vänster om dem har vi den misshandlade hemmafrun som får däng av Rymden, direktör Hedenmark som promenerar in i den store mannens bröstkorg, en dam i säckig skär tröja som är fasthållen av en blind spanjor, en whiplashskadad dam och en naken femåring med obestämd könstillhörighet.

Men SEN blir det konstigt! Spegelbilden i den store skäggmannens glasögon är nämligen inte korrekt. Den misshandlade frun är plötsligt rödklädd, direktör Hedenmark är en ruta för nära revbenen och spanjoren har bytt plats med damen i rosa. Riktigt tarvliga missar av den okände målaren som ingen lyckades avråda tillräckligt inför satsningen på en konstkarriär.

1984.

Van Stephenson - Righteous anger

 
En förmiddag för några år sedan stod jag lutad över min cykel på trottoaren. Jag höll på att fästa något på pakethållaren och jag förmodar att min tröja hade hade glidit upp, för plötsligt lutar sig en väldigt äldre herre in i mitt synfält, obekvämt nära mitt ansikte, och utbrister "SNYGG RYGG DU HAR - JAG SÅG DEN!" med egendomligt stark och tydlig röst. Sedan vände han och gick utan att jag hann kommentera det hela. En ovanligare komplimang får man leta efter.

Damen på dagens omslag hade behövt träffa den gamle mannen så hon får veta ett och annat. "Snygg rygg du har! Du har en kedjad, långhårig karl som sticker ut ur den, och han skriker så man knappt kan få någon ro här! Jag såg den!"

Det hade varit bra för henne att få veta sådär rakt upp och ner, det är ju annars en sådan känslig sak att berätta för någon. Som att säga till sin kollega att svettlukten börjar bli outhärdlig och skärpt deodiciplin är på sin plats. Bättre då att säga det rakt ut. "Therese, du har fått en skrikande man på ryggen. Det finns en receptfri salva på apoteket som hjälper på en vecka. Jag beklagar, men jag var tvungen att berätta det."

1984.

Noise Makers LTD - The sunny side

 
Detta är skitmärkligt. Ett gäng grånade typer på bilden som kallar sig Noise Makers LTD står och hänger på The Sunny Side (dvs i skuggan en bit från den Soliga Sidan av trädgården), och snubben som spelar trummor är Leif Silbersky.

På de andra instrumenten finner vi en narkosläkare, en hjärtspecialist och en pianolärarinna, och hela rasket är sponsrat av Vin & Sprit. Följaktligen kan vi se Leif pimpla gratisöl på baksidan och man kan ana att det är en sån där typisk fyllegrej som när Brolin och Björn Borg sjöng "Alla vi" med Friends in need. Det lät kul på fyllan och de lovade att ställa upp så länge de fick supa gratis.

Reo Speedwagon - You can Tune a piano but you can't Tuna fish.

 
Här ser vi hur det går när man tar en riktigt tradig ordvits och går för långt med det hela. I bästa psykos-anda har designern tagit en rå fisk och pressat ner en stämgaffel i käften på den, för att liksom illustrera det torra skämtet. Att sedan vara så nöjd med resultatet att man använder vitsen som titel och bilden som skivomslag är helt oförlåtligt.

1978.

Rolf Roberts - Flickan och hårbandet

 
Jag tyckte att det var dags för ett dansbandsomslag igen. De brukade dominera så fullständigt här på bloggen ett tag, men sen kom de lite i skymundan för åttiotalets alla missbildningar. Här har vi i alla fall Rolf Roberts! Det är fem ludna karlar som du inte skulle låta din dotter sällskapa med. Då tänker jag särskilt på den frilansande dödgrävaren uppe till höger och Charles Ingalls uppe till vänster. Det ser ut som att någon gått lös på deras kavajslag med ett enormt hålslag.

1975.

Peter Richard - Frozen red

 
Här har vi en blek, tanig typ som ser oerhört tjeckisk ut och som försöker sälja en skiva med sin förföriska blick.

För det första är blicken (i kombination med den uppdragna mungipan) inte alls förförisk utan mer av seriemördar-karaktär. Vidare har han förstärkt sina maskulina ögonbryn med svart whiteboardpenna och svept in sig i en blank slang som man utan större fantasi kan föreställa sig är kopplad fram eller bak till något under midjehöjd. Oavsett så ger den glatta slangen mig en krypande känsla av obehag där den ligger över hans nakna hud.

Vanligen brukar jag försöka ta bort markeringar och prislappar i största möjliga mån från mina fynd, men i detta fall fyllde de faktiskt en funktion där de satt. De ger oss nämligen en rätt tydlig bild av hur det gick för Peters idé med den säljande jagdödarsmådjurförattdetärkul-blicken. De började med att försöka sälja skivan för 98 spänn. Det gick inget vidare. Så då sänkte de priset till 20, fortfarande utan framgång. Slutligen trillade priset ner på EN enda skammens krona, och då kommer jag och slår till, och hänger ut killen på nätet.

1983.

The New Ventures - Rocky Road

 
Jag säger bara "2 girls 1 cup".

Ni som inte känner till fenomenet skall bara prisa gudarna för att ni sluppit undan såhär långt, glöm att ni någonsin hört talas om det och fortsätt leva era liv i fred och frid.

Ni andra kan se klumparna i den bruna geggan, hur det rinner över handen, hur bokstaven Y på hennes bröst ser ut att komma upp ur en röv och äcklas oerhört över det hela. I slutändan kan ni ändå bara skylla på er egna absurda associationsförmåga. Eller kanske min.

1976.

En riktig gammeldans

 
Detta omslag är en motsägelse i sig. De hävdar att detta är en RIKTIG gammeldans, men som vi tydligt kan se så är det ju inte det. Där dansar de unga glada i hågen och tror att det är på riktigt, men i själva verket är de inte på någon riktig dansbana utan den har någon ritat dit. Hasse blev rent ut sagt skitförbannad när han fick veta att det varit på skoj alltihop. Han som hade varit så glad åt dekorationerna, enar med vispgrädde på, och så visade det sig att det bara hade varit hittepå.

Om vi återgår till själva omslaget istället för historien bakom det så ser vi (som så många gånger förr) att den som klippt in människorna i bilden troligen föddes utan ögon eller var väldigt berusad när det var dags att gå lös med saxen. Som exempel på detta kan vi se Beaktrice (det är hon längst bort) som har fått en rejäl skallböld i bakhuvudet, och Rommy (det är killen bredvid henne) som ofrivilligt fått en hästsvans.

Som sig bör på sådana här omslag så valde de att sätta den person i centrum som både blundar och sticker ut tungan. Stort grattis till Jollywood Studios som stod för designen, det måste ha blivit ett riktigt lyft.

1980.

John Ballard - Rendez-vous

 
Nu järvar är det dags för nya tag! Idag bjuds det gräddvit gubbe från 1984. John Ballard sitter med otäckt dålig hållning på något som ser ut som ett minikylskåp instoppat i ett tältfodral. Hans blick säger "jag ber er förlåta mig för detta, jag vet inte vad jag gör", byxorna är uppdragna över naveln och skuggan på väggen avslöjar att John sitter i ett rum där fönstrena har galler.

Detaljerna är många och fina för den som orkar se mer; den lilla guldtackan på hans nakna bröst, hårets skoningslösa fluff, De Coola Strecken och tanken på att han med största sannolikhet även saknar underkläder om han nu struntat i skjorta, strumpor och skor.

1984.

2008-06-12

Bosse Påhlssons - Våran tredje

 
Låt mig få presentera ett gäng sammetslena typer, skeva stjärnor och ett digitalt armbandsur i guld från 1978.

2008-06-09

Joe Dolan - Turn out the light

 
"Sen gällande omslaget så hade jag en idé. Jag tänkte mig typ en topless kvinna som sträcker sig över något vatten och trycker på en stor brun strömbrytare som sitter på ett höghus. Eller jag vet inte...?"

1979.

2008-06-04

Leif Bloms - Vilken härlig fest

 
Titta! Sex håriga polkagrisar står på en rad och sträcker in varsin platådoja i mitten. Tre av herrarna (nummer två, fyra och fem från vänster) är kusligt lika varann tycker jag.

Vilken härlig fest!

1975.

2008-06-01

Ricordi D'Amuri vol. 1

 
När Tony skulle ha ett omslag till sin platta var det ont om bra idéer. Det fanns en bild som var ok, där han stod och lutade sig mot en hög med skit. Dessvärre var den alldeles för liten och hade fel proportioner. Tiden var knapp, vädret var för risigt för att ta en ny bild och ingen orkade riktigt bry sig om hur det skulle bli.

Så var det någon som knäckte den perfekta idén. De tog den gamla bilden, kopierade den och klistrade in den nio gånger för att fylla omslaget. För att skapa lite variation kastade de om bilderna huller om buller. Resultatet av det hela blev ett kaos skapat av en enda man med maggördel och stolt blick.

Årtal saknas.