2008-08-17

Torbjörn Lantz & Sunrays - Vilken vän!

Antingen blev han fotograferad framför en prydnadsväxt, vilket hade varit sjukt korkat, eller så har han en väldigt yvig krans av blad placerad allra längst ut på bakhuvudet. Han står tätt framför en död grå vägg som fångar skuggan från blixten, och det ligger ett tråkigt dunkel över hela bilden. Det hela är inramat av en brun oval och nyansen "pung".
Vilken vän han är, Torbjörn Lantz! Han kommer med bullar och serietidning när man är sjuk, och han skickar alltid festliga julkort.
1979.

Ny-David & Maria - Hallelujaland

– Nu drar vi, inte en chans att de kommer släppa in er! Om ni bara visste hur fett det är där inne, Skara sommarland har inte en chans. Det finns ett vattenfall, några berg, träd och en sjö!

1980.

Joe Vitale - Plantation Harbor

Dags för en riktig läckerbit som får det att vattnas i magmunnen!
Joe har en min som är kaxig som få, han har en sjujäkla hockeyfrilla, riktigt strama jeans som fick geggiga, svårborttagliga sjögräsfläckar efter denna plåtningen, och hans namn är skrivet med sand. Hur skönt och avslappnat kan det vara att sitta på den där gamla stocken? Den är smal nog att riktigt skära in i häcken och kräva koncentrerad balans för att sitta kvar, och hans ryggstöd utgörs av en tunn och vass gren (vilket syns ännu bättre på baksidan, som ser likadan ut bortsett från att Joe inte sitter på stocken).
Skivan är producerad av en man som heter Szymczyk, försök uttala det namnet korrekt med munnen full av skumtomtar om ni kan!
1981.

Max Rogers - Äntligen fredag

 
Detta är så hemskt obehagligt. Max Rogers har trängt ihop sig runt en schimpans iförd t-shirt, och tvingat in en jävla plastsaxofon i munnen på den.
-Kolla så festligt, nu kommer det se ut som att apan spelar!
-Den verkar inte vilja det där, lägg ner det...
-Det vill den visst. Se bara så lycklig den ser ut på ögonen när jag håller den såhär! Ta bilden fort nu innan den smiter.

Denna skiva gjordes tio år före den tidigare avhandlade "Peking partaj '88" och vi kan se hur bestefars skägg grånade helt separat från övrig behåring under de tio åren. De är utklädda till kolmårdens pingviner allihop, från karln som inte alls var beredd ute på högerkanten, till mördarroboten med crewcut i mitten och den överförfriskade vilden uppe till vänster som fäst blicken nedanför kameran och som tycks ha en väldigt lång högerarm.

1978.

Dansa till Trivers

 
En dag stod skylten bara där.

Ingen tycktes veta vem som satt upp den, men av rädsla för myndigheterna var det bara att lyda. Efter dagar och nätter av dansande framför skylten var fötterna svullna av blåsor, kollapsade människor låg utslagna av utmattning och hjärnan började spela de dansande spratt. De gulröda dräkterna tycktes bara bli fulare och liksom komma krypande ut ur bilden, mustaschernas fjunighet ökade lavinartat och de små halslänkarna viskade otäcka ord.

På deras armbindlar kunde man utläsa talet 777; the number of the gris.

Detta utspelade sig under skammens år 1977.

Balalaïka

 
Omslaget pryds av ett gäng karlar iförda simbassängsplast. Harry Solomon från Tredje klotet från solen tittar rakt in i kameran, medan de andra riktar blicken rakt fram. Undantaget är karln i skrubbsårsfärgade byxor, som är så skelögd att han kan smygtitta in i kameran och ändå hålla full koll på ackordbytena. Vidare har han begått samma märkliga misstag som Barry White, nämligen att raka en hårfri passage mellan näsan och mustaschen.

Det verkar ju komplett och bra alltihop, fem pers som plinkar och nån dam som hojtar lite i bakgrunden. Men titta! Nere i vänsterhörnet sitter en krake och spelar dragspel! Detta är mobbing på allvarligt hög nivå, när en av musikanterna inte ens får synas på omslaget. Men elakheterna är inte slut där, den stackaren nämns inte ens på baksidan!

Det är väl inte så märkligt förresten, då ingen av dem nämns vid namn förutom tanten som heter Lonya. Musikanterna omskrivs bara som "Zigenarorkestern Polianka". Omslaget visar dem så tragiskt lite uppskattning; bandnamnet står inte på framsidan, skivan har ingen ordentlig titel och texten på baksidan är bara information om instrumentet balalaika. Det drömde de säkert om när de var små allihop; att en dag slå igenom och få ge ut en skiva så att deras instrument blir berömda, får resa världen över, få groupies, tjäna en massa stålar och leva ett riktigt rockstjärneliv.

Inget årtal.

Markus

Markus är den längre av de två som klättrat upp på rauken.

Rune-Lennarts med Titti

 
Detta är ett av de mer krystade bandnamnen jag stött på under mitt långa samlande, av just det slag som ej insatta slänger ur sig när de ska skoja om ett typiskt dansband. Rune-Lennart är verkligen dubbelnamnet som Gud glömde, lyckligtvis är det inte en av medlemmarna som får dras med det utan det är en sammanslagning av två av deras namn som gjorts i efterhand. Givetvis saknar texten kontrast mot bakgrunden som sig bör på sådana här omslag, och får ögonen att värka som när man stirrar på en risig 3D-bild som inte fungerar.

Deras outfits är alldeles fantastiska, byxorna går så sagoligt högt i midjan! De små västarna däremot, är korta som få och de svarta slagen gör sitt de med. När de sedan kombinerade dessa brandmansdräkter med några av de blommigaste skjortor jag sett, var succén ett faktum.

Lägg märke till att de hittade FEM likadana skjortor till de sex musikanterna, vilka förresten har en ovanligt stor inbördes åldersskillnad. Sedan fick den lockige karln, som klänger släpande mot trädet, fixa fram en egen skjorta som ser nästan likadan ut som de andras bortsett från att den har gula blommor.

1976.

Thor - Unchained

 
Vad är dealen med vikingastilen?

Det är en minst sagt märkligt fenomen, som knyter hårdrock till vikingar och medeltid. Hårdrocksbackarna på skivmässorna är fyllda till bredden med tecknade omslag där bandmedlemmarna avbildats som muskulösa asagudar med stridsyxor i nyporna och kvinnor i bronsbikini krälande kring fötterna. Min gissning är att det har sitt ursprung i unga tonåringar av manskön med en djupt rotad oro i att bli tagna för töntar, feminina eller någon form av bögar. De drabbas av denna skräckblandade förvirring någon gång i högstadiet när vissa grabbar börjar få hår under armarna, vissa utmärker sig i idrottsliga sammanhang och 95% tänker att alla har hånglat utom jag. För den ännu tanige målbrottskillen utan tydliga framgångar inom något av dessa områden finns en komplett utväg i form av hårdrocken.

I hårdrocken är allt skithäftigt. Männen har underbart mycket muskler inoljade i bordsmargarin, hår på bröstet, nitar på svart läder, långt hår som mamma förfäras av, de poserar med svärd och yxor, de ylar vibratofyllda strofer om vargar som ylar i karga nordiska landskap och allt är svart, stål och eld. Kort sagt är det ett komplett kit som med en enda röst avvärjer alla misstankar om anhängarens töntskap.

Paradoxen är att om man ser hela konceptet på lite håll så rämnar illusionen och det hela ter sig istället oerhört homoerotiskt. Se på Thor till exempel. Han är en stor, muskulös man med långt, yvigt hår med lugg, rouge och mascara, han står barbröstad och infettad och spänner sina muskler, iförd nitar och läder. Den röda belysningen i rummet för tankarna till en ångig klubb som kräver medlemskap. Att sedan tänka sig att dessa skivor faktiskt främst riktar sig till unga, osäkra, rollspelande pojkar gör det hela än mer tvetydigt.

1983.

Sven Gösta Jonsson - Jokkmokkrokk

Idag blir det en kortis, men inte desto mindre en underbar liten raritet som förtjänar att inte falla i glömska!
Detta är inte så mycket ett katastrofalt skivomslag som en katastrofal idé. Sven var nämligen något så ovanligt som en äkta samerocker med elvisfrilla och bländande leende. Han hade ett eget linjeflyg, en vana att bära beige trenchcoat ovanpå sin same-jacka och stavade rock med två k.
Låtarna innehåller fantastiska rader som "på markna'n i Jokkmokk där dansar de rock, och ylande vargar kommer i flock, och lapparna jojkar så hoppar de bock" och "de rider på renar och björnar i flock". Frasen "smek mig honey honey, smek mig" syftade förhoppningsvis på en klapp på kinden och inte som dagens vokabulär antyder; ett tjatande tiggande om petting.
1959.

Palomaz 11 - Välkommen hem

 
Palomaz är tillbaka! Ni minns väl gänget med hund och barn i en höstfuktig sandlåda, och det fruktlösa försöket att se cool ut i en däckgunga? Detta är deras elfte alster. Flera av de föregående och följande skivorna måste sägas ha riktigt smakfulla omslag som inte behöver avhandlas här i mitt skräckkabinett. Men här slog det slint av bara tusan.

Här är de tätt uppkrupna i ett dunkelt rum, iförda en påskmundering bestående av kavajer i färgen för gammal vispgrädde, randiga skjortor i nyanserna mörkvit och kön och till detta bärs slipsar i en mörkare illgul färg. Damen i sällskapet har en dräkt i en gul nyans någonstans mellan de två nämnda, och prickar därmed in den tredje gula tonen i samma uppsättning. Detta var ett ödesdigert misstag, då ju matematikens lagar tydligt fastslår att ju fler nära besläktade gula nyanser man sammanslår desto mer börjar åskådaren längta efter döden.

Det är ju faktiskt så enkelt att ytterst få ljushyade människor klär i gult. Särskilt de ljusare gula tonerna brukar kunna få den stiligaste person att plötsligt blekna och förlora all sin attraktiva dragningskraft, likt en frestande bakelse som översköljs av varm urin.

Alla ni som sett den rätt nya rysaren The Ruins känner igen de levande och tänkande växtrankorna i bildens nederkant, som trängt in Palomaz i rummets hörn och snart skall förtära dem med god aptit. Ni som inte sett The Ruins kan låta bli att göra det, då jag kan meddela att Palomaz klädval på detta omslag lyckades skrämma mig långt mer än skräckfilmen gjorde.

1986.

Bergslagstrollet med Alexanders - Come along min cowboy / Tårar


Var börjar man?

En av dem är Bergslags-trollet, frågan är vem. De resterande tillhör Alexander, och vem är han? Han förekommer ju inte i listan över musikanter.

En Putin-lookalike med väldigt stort huvud tittar fram ur ett bländande ljust rum i bakgrunden och titeln "Come along MIN cowboy" är riktigt grym. Hur tänkte de när de valde ett helt vanligt passfoto när de skulle klippa in en extra person i bilden?

Brunt, brunt, brunt.

1982.

Twinn Connexion

Tvillingar har en alldeles egen förmåga att skrämma vettet ur mig, särskilt när de är likadant klädda och står leende i ett blodstänkt mardrömslandskap.
Tvillingarna Jerry och Jay (tack mor och far för att ni alltid betraktade oss som unika individer) gjorde en grej av sin tvillingdom och bildade duon Twinn Connexion, och detta är deras debutskiva. De står klädda i fantastiskt fula kostymer av någon sorts tjockt överkast-tyg, och till dessa bär de lika märkliga gröna skjortor med väldigt stor översta knapp. Lite som de två fruktansvärt enerverande pyjamasklädda bananerna B1 och B2 är tvillingarna siffermärkta, men då båda har "2X" skrivet under hakan kan vi inte ens använda det för att särskilja dem.
De står som sagt dramatiskt upplysta i ett otäckt mörker, kantat av någon slags svårdefinierat helvete. Man kan ana drakar, blod och åderbråck vilka alla ger tvillingarnas genomgoda leenden en ny dimension av obehag. Och då har vi fortfarande inte ens lagt nålen på skivan.
Inget årtal.

Traks - Long train runnin'

Enkelt uttryckt består bilden av fyra män som försöker putta ut en väldigt liten spraymålad planet i rymden. Kostymerna är hemska hela vägen runt himlakroppen, men jag vill göra er särskilt uppmärksamma på den mittersta mannens skrevlösa byxor. Vid första anblick ser han ut att vara välhängd som en Ken-docka, men om man tittar riktigt noga kan man ana någonting litet och smalt där inne i mörkret.
Mannen ute på högerkanten ser ut att vara minst sagt orolig att inte komma med på bilden, vilket han dessvärre gjorde.
1982.

Asterix* - 1

 
Grundupplägget på det här omslaget är att sex karlar står i kopiöst hemska utstyrslar i en trappa som klätts med nästan lika vidrigt mönstrat tyg. Kombinationen blir imponerande, en riktig syradusch för ögonen. Kostymerna är fett tighta över lår och rumpa, har skandalöst utsvängda byxben, puffärmar med manchetter, enorma runda kavajslag och en v-ringning som hade fått vilken brat som helst att av avund vilja gömma sig i bagaget på pappas Hummer. 

Mönstringen ser ut som ett mellanting mellan en topografisk karta och en psykedelisk backdropmålning som påtända rejvare kan stirra in i och bli ännu snurrigare. Med andra ord ett suveränt val av mönster för att göra åskådaren illamående innan man ens sätter på skivan.

Längst till vänster ser vi en sammanbiten kille med obehagligt intensiv seriemördar-blick, vilket inte alls passar in bland de andras charmiga leenden. Till höger om honom står Kvinnokarlen, med ett underbett som får damernas hjärtan att smälta och polisonger som växer ner på halsen. Man kan också ana vad skvallerskribenterna hade kallat ett "nipple-slip". Bredvid honom står en stråtrövare som ger mig lite Robin Hood-vibbar, och till höger om honom en fjunig typ som fått en så kort kavaj att magen rasar ut. Intill honom står en ung Bilbo Bagger och ytterst på högerkanten finner vi Ing-Marie Ulvehål, som visar upp vad Hollywood hade kallat en "side-boob" där mesta möjliga av bröstets form avslöjas utan att bröstvårtan blottas.

Många gånger har man sett band stå poserande i trappor, men då tas bilden vanligtvis nerifrån trappan. Här ser vi istället trappan fortsätta ner i ett okänt mörker, möjligen ner till självaste skärselden. På väg ner kan vi se reklam för de två mycket lyckade restaurangkedjorna "Restaurangen" och "Pizzerian".

Asterisken efter bandnamnet antyder att det syftar på just en asterisk, och i så fall är bandnamnet felstavat. Det vore alldeles underbart om så var fallet, men även om det är en medveten förvirrande touch har detta omslaget mer än nog att erbjuda i katastrofväg.

1976.

Inlägg nummer 150: Future - I can't read your mind...

Hipp hurra och fyrfaldig mango för bloggen idag! Det råkar vara inlägg nummer 150, men jag orkar faktiskt inte göra någon stor grej av det. Det är inte ens omslag nummer 150 eftersom jag slängt med fler än ett vid några tillfällen. Jubileet kom som en överraskning för mig och jag har inte tänkt ut någon kul bonusgrej att bjuda på. Vi tar och firar desto mer när nummer 200 kommer! Men kolla in detta omslaget nu, det är ett riktigt stolpskott.
Fem risiga typer med gyllene pannband trampar sig genom ett notblad. Fastän titeln och bandnamnet är tryckt i färg har de valt en svart-vit bild, vilket jag har svårt att förstå poängen med.
Uppe i vänsterhörnet står en förvirrad A-lagare som missade att de skulle titta in i kameran, men som kontrar genom att göra "Raise The Roof"-gesten istället. Bredvid honom står en annan kille som också han är rejält mörk kring ögonen och ser ut att ha intagit en hel del illegala substanser han också. Han kom både ihåg att se in i kameran och veva näven i luften, men framförallt bidrar han till bilden med ett fantastiskt uni-brow som sträcker sig från öra till öra. Nere till vänster trampar det fram en kille som har satsat järnet på en kombination av sparkdräkt och cowboyboots, medan mannen bredvid valt att köra på ridstövlar. (Detta var på den tiden då Åhléns barnavdelning fortfarande sålde spädbarnskläder i storlek 190 centilong.) Nere till höger har vi en skäggig tjej på elva år som precis kommit in i puberteten. Hon befinner sig i det magiska läget då det är genant att inte använda BH, samtidigt som det är rätt patetiskt att ha en.
Mitt råd till henne är att välja bort tighta linnen tills vidare. Hon har åtminstone hittat ett bra tyngdlyftarbälte. Hon gör en handgest som vanligen betyder ungefär "lugna ner dig, dämpa dig lite" och som vanligen vuxna människor gör åt barn som leker massaker på biblioteket.
Hålet i det rivna notbladet är märkligt även det. I mina ögon ser det ut som att de först måste ha rivit loss ett rejält stycke innan de försökte klänga sig igenom, de där löjligt små pappersflärparna runt om hålet skulle ju omöjligt räcka till att lappa ihop det. Jag menar om man skulle försöka tejpa ihop notbladet igen, efter att Future förstört det så hänsynslöst utan en tanke på andra människor.
1982.

Albert & Sten-Inge sjunger och spelar - Säg har du idag ej en blomma

Ja var ska man börja. Titeln är helt skev. Liksom på så många andra skivor av liknande karaktär infinner sig viss yrsel när man försöker läsa texterna, på grund av problem med kontrast mot bakgrunden, men även om man klarar av att läsa meningen infinner sig en lätt sjösjuka. Det "ej" som de klämt in i texten, troligen för att de behövde en stavelse till i refrängen, är bara förvirrande. "Ursäkta, har du ingen blomma idag?" känns inte som något jag hade slängt ur mig i första taget.
På bilden ser vi två figurer som håller i en blombukett, troligen skall det föreställa ett överlämnande från den ena till den andra. Men vem av dem är det som skänker buketten? Om det är den stilige svankande herren som uppvaktar så är det en åldersskillnad mellan de älskande av en kaliber som man annars bara finner i bibliska berättelser och i den aldrig sinande ström av billiga brittiska dokumentärer som visas på TV4. Om det däremot är den väldigt korta kvinnan uppe på stenen som uppvaktar så misstänker jag att hon har lite för höga ambitioner när hon raggar karlar. Vidare är det intressant att spekulera i vem av dem som är Albert respektive Sten-Inge.
-Idag har inte du en blomma eller? -Jo, idag har jag inte ej en blomma. Not.

Göran Sand at High Chaparral

 
För länge sedan, när vildavästerntiden rådde i Sverige, levde en cowboy i Småland som hette Billy Brugd. Han var känd vida kring för sin enorma kroppshydda, som verkligen överträffade alla historier om honom. Han var lång som två vuxna karlar, han bar med sig sin häst i ett förskräckligt stort gitarrfodral och stolen han brukade vila sin monstruösa stjärt på var stor som en klätterställning.

Idag vet vi ytterst lite om Billy, eftersom man inte vet riktigt var han levde och således inte vet var man skall söka. Det enda kända spåret efter honom är en målning där han avbildats otroligt coolt sittande framför ingången till en by, men eftersom konstnären glömt fylla i ortens namn på skylten och istället lämnat ett tomt orange fält i dess plats, kan vi inte med säkerhet utröna var målningen är gjord.

Att porträttet föreställer Billy råder det inga tvivel om, då han avbildats med största detaljrikedom, men den omgivande miljön har målats med sådan oförsiktighet att den är lika svår att tyda som Aktuellts nya förbättrade väderkartor.

1975 användes denna bild av trubaduren Göran Sand, då han behövde ett skivomslag med Western-stuk. Skivans titel får en att vilja dra slutsatsen att Billy levde i High Chaparral, men av historierna att döma är alltså inte detta fallet.

Curt Haagers - Tinge Linge Ling

 
Så var det äntligen dags för en ny snoppkavalkad! Denna gång är det Curt Haagers som klämt in skreven i alldeles för snäva byxor.

Om vi börjar i högerkanten finner vi en blond karl med riktigt obehagligt hånleende, en pincett i halsbandet, piratskjorta som uppges rymma sjuttio liter luft, tummen i bälteshällan och han försöker desperat pressa ner handens övriga fingrar i fickan som inte rymmer någonting alls. Följaktligen får knappt låren plats heller, och detsamma gäller herr penis som tydligt kröker sig ner längs benet.

Två steg bort finner vi en brunrandig typ med halsband utanpå tröjan. Han har förvisso valt ett par byxor med betydligt mer fladder än vacuum-mannen, men å andra sidan har han lyckats slita upp dem så till den milda grad att de formligen klyver grenen på honom och delar upp skrevköttet 50/50 i vardera byxben. Föga aptitretande.

Bredvid honom har vi ännu en läcker dräng i fluffskjorta, men han fegade lite och körde på femtiolitersmodellen. Även han försöker pressa ner händerna i fickorna utan större framgång. Tänk er vilken kamp det vore att försöka ge sig ut på stan i ett par sådana byxor med dagens livsavgörande accessoarer nedtryckta i byxfickorna! Efter att ha fått ner en plånbok, nyckelknippa, mobiltelefon, iPod, USB-minne och snusdosa i ett par sådana byxor hade blodet troligen inte kunnat cirkulera längre ner än midjan.

Slutligen finner vi, längst ut till vänster, en förfärlig kombination av de tidigare byxtyperna. Den lycklige herren har kört nävarna i fickorna som de tidigare, satt tummen i hällan som den vite, han har kopierat byxornas tighthet hos den förstnämnda mannen och rivit upp dem i grenen som den mittersta. Kombinationen bjuder på en uppvisning av knackwurst värre än en titt i charkdisken, och det hela ser ut att vara förfärligt obekvämt för att inte säga smärtfullt.

Det hela inramas med en orkarp dimma som man annars ser när någon drömmer sig bort i program som Sunset Beach, den muntra titeln och slutligen bandnamnet i ett He-Man-liknande typsnitt. En fantastiskt gripande bild.

1978.

T-Connection - Tonight's the night / Superstar

 
Idag bjuder jag på fyra hunks i en märklig parklabyrint med maya-stuk. Förutom T-connection spatserar två andra människor omkring i labyrinten, mot en säker svältdöd då de aldrig hittar ut. När man ser på dem och sedan jämför med de fyra färgade killarna så ter sig situationen genast än märkligare.

Plötsligt ser vi hur enormt stora de är, en vanlig vuxen person når bara till midjan på liraren i vita byxor. Perspektiven blir också alldeles skeva, de kunde ju ha tagit fotografiet mer uppifrån om de nu skulle klippa in det i en målning sedd ur fågelperspektiv. Häckarna och mannen med käpp ser ut att luta mot åskådaren, killen i vit t-shirt ser pytteliten ut i förhållande till sina vänner, den beige killens skugga är jättemörk och skapar en illusion av att han har väldigt stora skor.

Nåväl, de kanske faktiskt är ett gäng absurt stora människor som brukar stå märkligt bakåtlutade. Men hur stor utmaning ger i så fall en labyrint där häckarna är så låga att man utan problem kan se över dem?

1983.

Zenits - Hej, hej, alla glada vänner


 
Vilket dansbandsomslag! Det värmer så gott i mitt hjärta att se sådant här. Namnet är grymt och loggan härligt hemmaritad med ojämna tuschstreck, kostymerna är fantastiskt coola med sina gigantiska slag och manschetter i skottsrutigt, medlemmarna har skägg, frisyrer och polisonger i absolut dansbands-världsklass, leendena hade kunnat få den mest mordiska kumlaintern att mjukna och halskedjorna är precis så äckliga som de skall vara.

Den vänstra mannens hållning är dock inget att rekommendera för den som vill behålla sin friska rygg, och titeln är lite tveksam med sina dubbla kommatecken. De är inklippta precis på det där viset som dansband ska, där hänsyn har tagits till alla små hårtofsar och där det samtidigt skapats en skarp kant kring gänget.

En verklig klassiker kort sagt, från skammens år 1977.

2008-08-01

Wax - American english

 
Idag får vi njuta av ett långt gånget försök att få ett omslag att se crazy ut. Ett sätt att åstadkomma detta är att fylla bilden med ovidkommande föremål och på så sätt få ett kollage som inte förmedlar någonting alls men som kanske ändå bär på dolda budskap redo att tolkas av folk som jag! I detta fall har de valt följande ting:

Ett stort öra strax under ordet "Wax", vilket på ett subtilt sätt syftar på cerumen, det klibbiga sekret som utsöndras i öronen och som har en bitter smak med medelstor beska och inslag av enbär och anis.

En sköldpadda, vilket på engelska heter "turtle", dvs el-trut baklänges. Detta kan antingen ses som en hyllning eller som kritik mot Tibor Brak, mannen som 1891 slog ihjäl det sista kända exemplaret av nyss nämnda art.

En liten gul man med överlägset uttryck, handlebar-mustascher och märklig hatt: Detta är en rätt uppenbar parallell till den patetiska frukten kumquat, vilken ju också är liten, ful och inte alls hör hemma på ett skivomslag.

En liten röd (med en liten obekväm nyansskillnad mot resten av omslaget) bild av solen och månen tillsammans, vilket på ett rörande sätt påminner oss om dualiteten och kontrasten mellan den mörka och ljusa sidan hos en dubbel-nougat.

En svart siluett av en man som läser första boken om Arn, vilket skall representera den skärande besvikelse som kommer förtära honom när han sedan ser filmatiseringen på bio för 110 kronor.

En naken kvinna som fått båda skinkorna amputerade till följd av långt gången rövpest, vilket skall representera medeltiden och alla fräcka riddare som fanns då som vi inte får glömma bort.

En amerikansk flagga som är alldeles sönderklippt och knasigt sammansatt, för att påminna oss om den där kassa saften som de gjorde reklam för för några år sedan man skulle blanda med mjölk, som ju också den var helt fucked up.

En humla. Vi har alla hört historien om att en humla enligt fysikens lagar inte kan flyga, men att den gör det ändå eftersom den inte känner till problemet. Det är förstås skitsnack eftersom humlor rent fysiskt kan flyga, men historien ber oss ändå att tänka oss för innan vi gör förhastade saker. Enligt vetenskapen är det inte möjligt för hjärnan att försöka slita sig ut ur huvudet på egen hand, men om man ser mer än fem minuter på Sing-a-long på TV3 så händer det ändå.

Ett stort "B", för att helt enkelt sammanfatta det hela som en andra klassens produktion.

En illa inklippt säl som ligger på en torrlagd sandbotten långt ifrån vattnet där den hör hemma. Trots detta har den ett förnöjt leende på läpparna; en liknelse som ber oss vara nöjda med vår situation eftersom det alltid hade kunnat vara värre. (Förutom förstås om man sitter naken i evigt mörker på glödande kol och krossat glas och spelar det första av tusen partier uno med Johannes Brost, vilket ju är den värsta situation en människa kan hamna i.)

Något som ser ut som två dosor snus, en symbol för tobak vilket ju nästan rimmar på prozac, vilket är en antidepressiv medicin som ofta sätts in som stöd åt människor som behövt genomlida en fullständig djupanalys av omslagsbilden till Wax skiva American english.

1987.