2011-03-24

Lennart Swahn berättar sagor för John Blund

Detta går inte riktigt ihop. Lennart Swahn berättar sagor FÖR John Blund, karaktären som kommer med paraplyer och ska få barn att somna. Varför ska han berätta sagor för honom? Ännu konstigare blir det när man vet att Lennart Swahn gjorde John Blunds svenska röst i den östtyska produktionen som denna skivan lär höra ihop med. Han berättar alltså sagor för sig själv. Då hans röst alltså känns igen som John Blund lär förvirringen bli total hos barn som lyssnar på skivan. Alltihop hade kunnat förebyggas om de istället hade kallat skivan "John Blund berättar sagor" och haft John Blund på omslaget istället för Lennart som visar hur man bäst hugger tag i ett bröst.
Notera den goa kontrasten mellan bakgrund och text högst upp på skivan.
Inget årtal.

2011-03-15

God jul önskar Magnus

Det blev ju inget traditionsenligt julspecial förra året, så här kommer en fin liten ersättare.
Jag tänker mig att detta är någon slags privat produktion, men jag får inte riktigt ihop det. Alla som får skivan (för de lär ju inte gärna köpa den) känner uppenbarligen Magnus personligen på något vis, så det behövs inga efternamn. Men det känns ju lite väl satsigt att dra ihop en hel orkester för en inspelning, och sedan pressa den på vinyl i säg 500 exemplar, om den bara ska bli en julklapp till faster Anne-Klorin och resten av släkten. Om så faktiskt var fallet kan vi föreställa oss hur strålande glada alla barn i åldrarna 4-25 ska ha blivit för årets julklapp från Magnus. Det skulle bli ihågkommet som den julen då Magnus bombarderade hela sin bekantskapskrets, alla skulle tvunget få den där jävla skivan.
Klicka på bilden och zooma in. Texten är otroligt pixlig och ser ut att vara gjord med någon tidig ordbehandlare. Med samma grova digitala teknik har de klippt in Magnus där han står, med julens klarröda ton blossande i hyn.
Det är alltså lite väl påkostat för att vara en hemmaslöjdad julklapp. Samtidigt är omslaget så enormt fult gjort att det knappast kan vara en kommersiell grej, eller ens en "årets julklapp från företaget". Det hade å andra sidan varit ett kul scenario;
Magnus är Chefen, som unnar alla sina anställda en julklappsskiva där han själv spelar trumpet i 45 minuter. Det var den julledigheten då de anställda på Kakel Spektakel på allvar började ifrågasätta sina platser i yrkeslivet och ältade frågor som "är detta allt livet har att ge".
Tyvärr saknas årtal på skivan.

2011-03-13

Jokkmokks-Jokke och Hildur - Vägen hem

Jokkmokks-Jokke har vi skrattat åt förut, men denna gången handlar det inte främst om honom. Här får vi stifta en ny bekantskap, Hildur från Mörka Skogen. Hon räddade livet på Jokke en gång när han inte hittade tillbaka till sin bil efter en dags hjortronplockning.
Jokke hann vandra runt på myrarna i nio dygn innan han bytte taktik och gick rakt ut i den täta granskogen. Han hade lyckats hålla sig vid liv genom en diet endast bestående av hjortron och mygg, vilket efter en vecka hade börjat ge honom en orange hudton och en brandgul avföring tunnare än vatten. Skogen kändes som ett vettigt alternativ, inte minst för att få lite skugga efter nio dagar och nio nätter av gassande solsken. Barken smakade himmelskt. Trots den nya kosten hann Jokke inte vandra mer än ett par mil innan han kollapsade i mossan, med skavsår ända upp på låren och Nangijala-positiv ringande i öronen.
Det var i detta dramatiska skede som Hildur från Mörka Skogen kom in i bilden. Hon släpade ner Jokke (med munnen) i sitt gryt under en gammal stubbe. Genom varma kräkomslag på pannan och en buljong kokad på jord och gammal kaja gav hon honom sakta livet åter. (Hon gjorde en Yoda kort sagt.) När Jokke var på benen igen tog Hildur honom över axeln och släpade ut honom ur skogen, i riktning mot människornas rike. När de slutligen nådde skogens rand möttes de av en fotograf som tog bilden vi ser här ovan. Som vi tydligt kan se var Hildur inte riktigt bekväm i situationen; hon visar tänderna och håller en gren i ett krampaktigt grepp. Jokke fick hjälp att komma hem och Hildur pilade tillbaka mellan träden.
Just namnet Hildur från Mörka Skogen var något som pressen hittade på, själv kunde hon ju inte prata. Hon lät mer som ett rådjur ungefär.