2011-05-31

Los Marismeños

Idag bjuds det på distriktsmästerskap i högt uppdragna byxor! Vi har sett många brallor uppslitna långt förbi smärtgränsen här på bloggen, men detta är ju absurt. De här karlarna har lyckats hitta någon slags fusion mellan vadarbyxor och chinos, med en halvmeter lång gylf och patetiska små hängslen till. Seriöst, behöver de hängslen? Skulle de där byxorna tendera att halka av annars? De är som baggy-hängets antites; istället för att hänga ledigt nere på höfterna kramar de åt över revbenen. En mogen dam iförd de där tingestarna hade lätt kunnat stoppa ner brösten i byxfickorna. Till dessa monsterbrallor bär de skjortor i knypplad duk-stil som säkert är nedstoppade 30 cm.
Det retar mig att fotografen skurit av dem vid knäna, jag skulle vilja veta hur de ser ut nertill. Brutalt utsvängda som små kjolar? Tio nummer för korta? En blommig bård? Påsydda gummistövlar?
Det dramatiska grodperspektivet får byxorna att framträda ännu mer, och herrarna ser ut att vara hemskt stolta över sina outfits. Med all rätt, de där plaggen kommer man inte glömma i första taget.
Inget årtal.

2011-05-21

Sydkust-teamet

 
På bilden ser vi fem män. Fyra av dem hatar den femte, och ett överhängande hot om våld hänger i luften. Anledningen är uppenbar; Den lila herren ute till höger spelar kornett, skithögt, rakt i ansiktet på de övriga.

Han har till och med tagit på sig njurbältet för att kunna komma upp i abnorma volymstyrkor utan att något brister i bukpartiet. Vi vet inte hur länge han har stått där och spelat, men alla som hört det potentiella ljudtrycket från en kornett på två decimeters avstånd förstår att varje ton skär genom märg och ben på de stackars frälsningsmusikerna.

Mannen som är mest utsatt, och vars trumhinnor lär ha sprungit läck för länge sen, sitter ned med imponerande kass hållning och nollställd bedjande min. Han sitter uthasad på stolskanten så att låren pekar nedåt, med skuldrorna framskjutna och armarna hängande närmast förlamade längs sidorna. Till höger bakom honom ser vi en kille med någon sorts dam-polo med alldeles för korta ärmar, och en majestätiskt gles mustasch. Varför var det ingen som sa till honom att det är ett fullständigt dödfött projekt att försöka styra upp en stilig mustasch när man har tunnare skäggväxt än de flesta korta tanter kring 70-strecket?

Bredvid honom står en snubbe som vi inte ser mycket av, mer än en bister min och en blick med djupaste kornetthat.

Intill honom däremot, finner vi den i gänget som ser mest trolig ut att kunna explodera. Hans framskjutna ansikte och intensiva blick vittnar om att han nog kommer vara den av herrarna som kliver fram och drar en gräns för det hela, kanske genom att vänligt men bestämt föra upp hela kornetten i blåsarens rectum.

1971.

2011-05-15

Stefan Rüdén - Jag har funnit mig själv

 
Stefan meddelar att han har funnit sig själv. Vi ser att han sitter i en skinnmöbel, han är iförd en sammetskostym och bär en kyssvänlig ring på lillfingret. Vidare kan vi konstatera att han har ett vänligt ljusgrönt öga och ett svart skräckfilmsöga, men det förklarar inte vad det är han har funnit. Låt oss vända på skivan.

 
Ok, nu klarnar det. Genom Stefans sökande efter sig själv har han kommit till slutsatsen att han är någon slags lockig tsar med vansinnigt dålig smak, och han har dekorerat sin bostad därefter. Han sitter med mallig min nere i hörnet, nedhasad i den sjukt svettiga fåtöljen och smuttar på ett glas portvin. Möjligen är det blod.
Det som fullständigt dominerar bilden är en helt enorm möbel i mintgrönt och guld. Det är en monstruös tingest med potential att dödsmörda vilken smakfull inredning som helst. (I de många facken har Stefan sorterat en mängd saker efter färg, doft och densitet: olika sorters betor och säd, långa snören som han tvinnat av hår och talg, en stor samling smurfar av plast och egenhändigt ritade kartor över städer som inte finns.) Bakom sig har han en stor målning av något som kan förmodas föreställa en påfågel, men som mer ser ut som en tupp med människoögon och ekorrsvans.
I kombination med fårskinnsmössan ser vi att han har rakat slitzar i sitt skägg; små kala snoppformer som löper ner för kinderna. Den klotrunda lampan har nu flyttats ut till höger, och i bildens överkant ser vi skuggan av någonting som hamnat i vägen.
Stefan fann alltså sig själv, men upptäckten visade sig bli en besvikelse.
1976.