Limmericks - Det är musiken

De hade bestämt att de skulle sitta på knä och blåsa maskrosfrön på omslaget, men det går inget bra alls.
Den ende som fixar det är mannen uppe till höger. Han har hår och skägg till den milda grad att han ser ut som ett snår i ansiktet, men han lyckas blåsa bort fröna.

Mannen mitt i bilden plockade en färsk och pigg maskros, och sitter nu skitbesviken och undrar hur han ska göra. Mannen till vänster om honom fattat ännu mer fel, och har plockat en smörblomma istället. Men han är glad för det, han hajade visst inte där med att blåsa bort frön. Bakom honom sitter en kille som lyser av glädje. Kanske är han glad för att han redan lyckats och är färdig med sin blomma. På högerkanten sitter en kille som missat hela grejen. Han sitter och blundar med kass hållning och verkar påverkad av något mycket starkt. Eventuellt håller han något i nypan, i så fall lite dill eller nåt annat krafs.

Notera hur de softat nedre vänstra hörnet av bilden men inget mer, samt att bandnamnet är felstavat.

1975.

Danny's - Hej svejs

- Vad är detta för studio? Två lampor och en svart vägg?
- Kläderna kommer väga upp det.
- Men ska vi bara stå här?
- Nej då, jag har en suverän idé. Du minns de där gamla lådorna som jag hittade i grovsoprummet? Jag visste väl att de skulle komma väl till pass en vacker dag. Vi slår in dem i aluminiumfolie så kommer de se ut som något från rymden!

Efter två timmars pillande med den ideligen sprickande folien hade Danny's skapat en egen futuristisk studioatmosfär. Notera den korta luggen på mannen längst till höger, de långa fransarna på deras ärmar och hals-polisongerna på mustaschmannen i mitten. Han har fått hyvla bort ett lager från sina platåskor, troligen konstaterade de att han inte behärskade lika höga klackar som de övriga efter ett par ofrivilliga stage-dives ner i parketten.

Danny's har producerat så många hopplösa skivomslag att de nu förtjänar en egen kategori här på Katastrofala omslag.
1975.

Niclas Wahlgren - Tidlös

Titeln är fullkomligt klockren.
Det finns ingenting med denna bild som som är tidlöst, snarare är den daterad på ett sätt som fullkomligen spikar fast den vid just året 1986. Niclas bär höga, svarta läderbyxor med något litet dambälte till, ett torsoplagg som landar mitt emellan t-shirt, linne och sönderriven sopsäck, röda hängslen och ett tunt guldarmband.
Vidare står han och lutar sig käckt mot en gul rektangel, som han bara snuddar vid med den yttersta spetsen av sin armbåge. Frisyren, fickorna framme på byxorna och till och med det röda typsnittet är daterat. Det enda som förtjänar att kallas tidlöst är väl det tradiga typsnittet som ordet "tidlös" är skrivet med, och eventuellt den vita bakgrunden. Men det är lunch!
1986.

Stravinsky/Strauss - Petrushka/Till Eulenspiegel

 
Detta är så väldigt otäckt.

Vi är i ett mörkt rum. Ned från himlen sänker sig en hemsk figur med stigmata-sår i handflatorna och stora svarta ögon utan ögonvitor. Den sortens uttryckslösa dockor, med ögon som mörka hål, tenderar att göra mig en aning illa till mods. Särskilt när de som i detta fall är nästan i mänsklig storlek och har en strid ström av blod rinnande från sin avskurna hals.

På golvet, eller möjligen på ett rött bord, ligger nästa anledning till oro. En ung pojke i kalasbyxor och feminina skodon ligger utfläkt i en utmanande ställning och tar sig på låret. Den andra handens fingrar vilar finurligt mot kinden. Notera att han inte tittar på den nedstigande dödsängeln utan på någon utanför bild, någon lägre ner ute till vänster. Vi ser inte upp i skrevet på pojken, men denna någon har fri sikt innanför tunikan och möts av en otäck blick från den unge mannen.

Nu lägger vi ner det här, det är bara sjukt obehagligt alltihop.

1963.

Frank Valdor and his Dimension Singers - Rubber boat party

Nu betar vi av denna också, så har vi herr Valdor avbockad för några månader framåt.

Så klev Frank slutligen över den klassiska gränsen; pattvårtor i bild. Valdor har redan visat upp sig flera gånger här på bloggen, var gång omgiven av långt yngre tjejer. Denna gången var det dags att betala brudarna ännu lite mer, och få dem att fimpa överdelarna för bilden till skivans baksida. Det är en klassisk nödlösning som människan tagit till ända sedan vi var jägare och samlare; när något inte blir så bra som man tänkt sig så ser man till att visa nakna rattar. Det förekommer ständigt i dåliga filmer och tv-serier som inte riktigt håller måttet, och även på skivomslag är det en katastroftrend. I detta fall blev resultatet en bild där Frank tutar trombon in i drunkningsdöden och fem toplessdamer flyr bort från honom, planskande i panik.

Speciellt för denna skiva är att det inte är en renodlad soloplatta, utan en av skivorna han gjorde ihop med sina "Dimension Singers".

1972.

Rörelserock

20 vitklädda ungdomar ser på tv tillsammans, och det verkar inte vara särskilt kul. Förklaringen är enkel; de ser på en inspelning av sig själva uppträdandes på en scen.
Framträdandet suger, och nästan allihop vet om det.
Vissa av karaktärerna utmärker sig särskilt, och dem ska vi nu få lära känna lite bättre.
För första gången här på bloggen får vi ta till en extrabild för att få ordning på gänget, de är ju så många! Låt oss sätta igång.

1. Vi börjar med Heinz. Han har uppenbarligen skittråkigt, men vi kan även ana en viss avsmak i hans ansikte.
2. Den här killen heter Keddy och han ser mycket orolig ut. Jag vet inte mer om honom.
3. Nummer tre är Odd. Han är troligen den äldste i gänget, och hans ansikte uttrycker ett bistert missnöje över det han får se. "Ska det vara sådär? Är det så vi ska ha det verkligen?"
4. Horst är så uttråkad att han knappt kan hålla ögonen öppna, och mustaschen håller på att lossna av tristess.
5. Toddy är en ung kille med blond lugg-hockey. En djup besvikelse syns i hans blick, framträdandet som visas upp gör honom mycket ledsen.
6. Bredvid honom sitter en kille som ser alldeles paralyserad ut och som har ansiktet fullt av lugg. Han heter Kåre och utbildar sig till öron-näsa-rövläkare.
7. Djuria har långt hår och lysande ögon. Hon berörs inte av inspelningen eftersom hon är en maskin.
8. Adel hör till de mest sammabitna i sällskapet. Han biter ner sina naglar allt mer efter hand som han blir klar över att den där föreställningen aldrig går att få ogjord, och att han var en del av den.
9. Ute till vänster sitter Ketty. Hon har en enorm frisyr kombinerad med ett par enorma glasögon, som tillsammans maskerar närmare 70% av hennes ansikte. Ketty är mycket skeptisk till det hon får se.
10. Även Muna har glasögon i Buttericks-storlek. Hon ser ut att inte riktigt kunna eller vilja ta in bilderna som visas, något som i terapisammanhang brukar kallas för en hobbymusikalisk förnekelseprocess.
11. Lillemord är den enda av de här nämnda som är nöjd, men ändå står det inte riktigt rätt till. Hon är så spränglycklig att hon sitter och headbangar till musikteatergruppens musik, med ett suddigt ansikte som följd.
12. Med hakan i handen sitter Kuno, ännu en av de besvikna ungdomarna.
13. Bredvid honom sitter Runo. Han försöker se lika tragiskt deppig ut som sin bror Kuno, men han kan inte låta bli att le. Förklaringen är lika enkel som den är grym; Runo är en av de två ljudteknikerna. I honom lever ingen skam, då han aldrig syns i bild under uppträdandet. Man hör klart och tydligt hur illa de andra spelar, vilket betyder att Runo har skött sitt jobb.
14. Nummer tolv heter Kennerth. Han är den i skaran som ser allra mest bedrövad ut, till den grad att vi inte längre kan avgöra om det är sorg, skam eller raseri som gömmer sig i hans ansikte. Men även här finns en hemlighet och en förklaring. Det är Kennerth som är den andre ljudteknikern. Detta ter sig alldeles uppenbart när man väl vet om det; han har en frisyr- mustasch- och håglöshetskombination som man bara finner hos ljudtekniker och unga hårdrockare. Kennerths genomsura uppsyn har inte att göra med det som utspelar sig på tv-skärmen; det är en del av hans image.
15. Liggande på golvet hittar vi Märy, en nio år gammal tjej som föddes utan ryggrad och med en kraftigt deformerad fot.
16. Slutligen har vi Texas Ranger Johansson, en pojke utan varken näsa eller ögon.
    

1984.

Paul Dennis - Danspartaj

Här har vi ett bedårande gäng som står uppställda mot en härligt brun fond. Men vi börjar högst upp.
Låttiteln "Jag gillar underbara saker" är nästan lika dum som uttrycken "det är roligt att skratta" och "den jeg elsker, elsker jeg". Inte heller titeln "Låt bli att glömma bort att älska henne" ligger särskilt bra i mun. Borde det inte finnas ett lite enklare sätt att få fram det budskapet? Reaktionen blir mer "vad i hela friden menar han" än "lyssna på denna texten Gösta, åh så sant det är".
Kläderna är förstås under all kritik, det är ju uppenbart. Men lägg märke till hur de snackat ihop sig om hur de ska stå! De mittersta fyra står och håller upp sina brallor medan de två yttersta står med armarna häftigt korslagda.
Så till den klassiska detaljen här på KO; skorna. Den allra gladaste i gänget var även den ende som vägrade acceptera regeln "vi ska ha mörkbruna skor".
Paul Dennis har varit med förut, då i en glamourös sandlåda.
1975.

Frank Valdor - Wonderful world of trumpets

Frank Valdor har varit med många gånger förut. På detta omslag står han och ler lika charmigt som alltid, det är uppknäppt, guld och en massa hår.

Men denna gången bjuder Franny på ett dubbelalbum, och det är när vi öppnar konvolutet som den verkligt spännande bilden visar sig. (Klicka för större bild.)
Här står han framför sitt privat-jet omgiven av en stor skara människor, ett uppenbart skrytförsök i samma stil som hans övriga skivomslag. Det fåniga är att de så uppenbart ställt upp sig framför ett vanligt kalt flygplan, och sedan ritat dit de snygga detaljerna direkt på fotografiet. Flygmaskinen hade inte såna fräcka turkosa ränder, och det stod inte "Valdor" på det heller. Tecknaren har gjort sig besväret att försöka kröka bokstäverna, men det blir inte precis övertygande för det. Notera hur den turkosa linjen överlappar den vinkande mannens arm! Notera även de två stackars personerna som hamnade mitt i vecket och som knappast går att urskilja alls.
Att hela den högra sidan är dassigt brun får ses som en bonus.
1975.

James Ingram - It's real

Detta är ett sådant omslag som kommer få vissa åttiotalsförnekare att klaga högljutt. "Men ååh han är ju skitcool typ! Vacker är han, stilig är han och fager är han när han dansar." Men seri fucking öst, James går på stan iförd följande: Höga skinnbrallor, bälte med fetingspänne i bästa westernstil och en jacka i hälften skinn och hälften fleece. Dessutom ser hans frisyr ut som en Scotch brite.
1989.

Vacaciones en Mallorca

 
Här har vi tre friskt brunbrända ungdomar på mallorcasemester. Bilden är tagen på den tiden då Mallorca och havet lutade åt vänster, och mycket har förändrats sedan dess. Kroppsidealet som visas upp är sundare än det man vanligen ser idag, men inte är det särskilt läckert för det. Bortsett från den brittiska hudtonen kan vi skylla detta på badmodet. Det mustaschprydda muskelberget i mitten bär randiga badbyxor med bälte. Kvinnan på vänstersidan bär en bylsig bikini och har en mer iögonfallande skrevbula än karln bredvid. På högersidan står slutligen en tjej som inte kunde bestämma sig. Man skulle kunna påstå att hon bär bikini, men samtidigt har hon både krage, ärmar och byxben.
De tre står uppradade sådär ledigt och avslappnat som man gör när man står på ett underlag som gör ont i fötterna.
1971.