2011-12-29

Polarna, Jörgen Edman

 
Det är något läskigt med vuxna män som har pyjamasparty.
Polarna och Jörgen Edman har varit med förut, det var det där gänget som hatade dig så innerligt.

Nu är de tillbaka, hysteriskt glansiga och fina. Precis som sist skiljer sig Jörgen klart och tydligt från sina undersåtar, genom att kaxigt bryta mot dresscoden och bära extra mycket brösthår. Halslänkarna på detta omslag är precis så där äckliga som de ska vara, och frisyrerna är bedårande.

Jörgen är förstås Den Snygge. Med en jättefrisyr tjock som en brunbjörnspäls och machohaka slår han de övriga på walk over. Killen nere till höger har en klockren revisor-look och påminner mycket om Napoleon Dynamites bror Kip.
Skivan tycks inte ha någon titel.

1974.

2011-12-24

God jul 2011!


Så var det dags för ett julspecial! Ett av de vanligaste önskemålen från er läsare genom åren har varit att få höra lite musik från skivorna. Mitt svar har alltid varit att min blogg handlar om skivornas omslag och inget annat, men nu gör jag ett undantag.

Här kommer så en liten julklapp, ett kort medley av några av de allra sämsta skivorna som figurerat på bloggen.

Grattis på julafton till er alla!

/Herr Dryck

2011-12-20

Max Rogers - Med dej i mina armar

Max Rogers har vi träffat flera gånger förut, men här visar de upp en lyxig sida av sig själva som är alldeles ny.
De har samlats i ett rum fyllt av den hopplösa bruna gas som så ofta pryder denna sortens skivomslag. Allihop bär högtidskläder och den nedre ynglingen har till och med vita handskar och cylinderhatt. Han har dem inte på sig förvisso, men han ska ändå ha extrapoäng för att försöka få en dansbandsorkester från Norrköping att kännas luxuös och fin.
Blixten eller lamporna som fotografen använde förstör bilden som en slägga genom en tevagn. De speglas perfekt i varenda glasöga på ett alldeles underbart vis, vi får förmoda att de inte tog några fler bilder då reflektionerna knappast hade kunnat bli värre.
Färgskalan är som synes jublande festlig. Ungefär som att få ett presentkort på Fonus, eller EN biobiljett till Smurfarna med svenskt tal.
1984.

2011-12-17

Tre blå - Gamla blåtiror!

 
Ge plats på scen för tre karlar i blått som står och kissar tillsammans.

Mannen på vänsterkanten har något så anmärkningsvärt som ett skägg med mittbena. Det känns som ett mode som aldrig riktigt tog skruv, men han ska ha en eloge för att ha försökt.

Mannen i mitten ser enormt klurig ut, han påminner om en femårig tjej med en hemlighet. Den tandlöse till höger ser busig ut han med, om det inte vore för den rikliga hårväxten i deras ansikten hade de kunnat vara ett spralligt kompisgäng i klass 2 B.

De tre blåtirorna signerade skivor vid något tillfälle, och en av dem valde tydligen en penna som inte höll för tidens tand. Varken hälsningen upptill eller hans signatur är särskilt knivskarp.

1974.

2011-12-14

Mia Westers - Ge mej din hand

 
Ett par glasögons styrka bestäms i regel av linsernas slipning, inte av bågarnas grovlek eller glasens storlek i centimeter.
Mia missförstod detta.

1978.

2011-12-11

Lucilia do Carmo - Foi na Travessa da Palha

Denna genombruna bild föreställer en kvinna som sjunger på en restaurang, där absolut ingen uppskattar hennes gapande framförande.

 – Ser hon inte att vi sitter och äter här? Börje, säg till henne...!

En uppenbar parallell är förstås omslaget där Jokkmokks-Jokke förstör trivseln för en gammal dam.
Inget årtal.

2011-12-08

Vilket liv! Med Psaltis

 
Låt mig få presentera en bortglömd tecknad karaktär, en satsning som aldrig riktigt tog skruv. Här är Psaltis, den levande psaltaren.
Hela idén är så groteskt dum, ett hjärnsläpp bortom alla gränser. (Innan någon skriver och hävdar att han är en psalmbok kan jag inflika att han heter Psalty på engelska, och om han är en levande psalmbok är det ändå en lika värdelös idé.)

På omslagets framsida ser vi Psaltis i tecknad version, då ser han ut som något äckligt väsen ur Dr Snuggles. Titeln är skriven med härliga gula och skära pastellkritor, likaså allt slumpmässigt kladd som omger bilderna av de stackars barnen.

Bilderna illustrerar pedagogiskt de olika rörelser som lämpar sig medan man lyssnar på skivan. Överst i mitten ser vi hur man frivilligt kapitulerar inför psaltaren Psaltis och hans råbarkade gäng. De är nämligen inte att leka med. Psaltis brukar synas nere på torget tillsammans med den levande Konungaboken Konny, Fille Filipperbrev och Uppenbarelsebobby; alla levande böcker med allvarliga aggressionsproblem, böcker som har hamnat på glid.

Bland de övriga bilderna finner vi hur man enkelt tar tempen på Psaltis, en breakdance-move utförd av tre av världens minst streetcreddiga personer, och en dyrkar-pose som är seriöst obehaglig.

Vänder vi på skivan finner vi ett fotografi av Psaltis och hans kuvade undersåtar.

Här är Psaltis en stor otäck karl med vita fält målade i ansiktet och en helt sjuk Psaltar-kostym som någon suttit och sytt. Alla visar än en gång hur man kontrollerar Psaltis rumptemperatur och det ligger en rejält obehaglig stämning över bilden.

1980.

2011-12-04

Flambierte Ananas und Pfirsiche "Alaska"

 
Denna skiva platsar här på bloggen tack vare hela sitt koncept.

Detta är både en skiva och ett omslag, eller kanske varken eller. Nålen släpps ner direkt på bilden, därav hålet i mitten. Bildskivor är inget nytt säger ni då, men det kommer mer. Detta är dessutom ett vykort, med plats för text på baksidan. Den lycklige som får vykortet kan då spela upp ljud från sin glada semesterhälsning. Men det är inte heller allt, det är nämligen inte musik på skivan!
Skivan innehåller bara en inspelning av en man som står och tillagar flamberad ananas och persika, då och då avbruten av en uppmuntrande tysk kvinna som försäkrar att det luktar förbannat gott.

Några enkla frågor dyker upp i mitt huvud när jag försöker ta in allt detta.
Hur många gånger lyssnar man på en sådan skiva?
Skulle någon få för sig att använda skivan som ett recept, och ställa sig och elda frukt i sitt kök efter hans direktiv?
Tillsätt ananas till vilken rätt som helst så kan du lägga till epitetet "Hawaii". Hawaiipizza, hawaii-hamburgare, hawaii-gris och hawaii-dropp. Men vad i tillagningen får rätten att kallas "Alaska"? Guld? Trä? Björn?

Vidare är kocken klädd i någon slags vid kavaj utan knäppning, med två stora paneler framtill som är fyllda med krimskrams. Notera även att vi inte ser någon ananas på bordet.

Detta är givetvis en reklamgrej, som skulle locka folk till restaurangen "Stuben" i München.

1960.

2011-12-01

Gregg Allman - Laid back


Greggs första soloskiva var nästan färdig när släkten samlades den där julen. Alla satt kring matbordet och hivade i sig mat medan de ideligen gratulerade Gregg och talade om hur fantastiskt det var med hans framgångar. Så kom den obekväma situationen som en rak höger.
– Har ni gjort skivomslaget ännu? frågade moster Benjamina.
– Nej, inte ännu, svarade Gregg utan att inse vilken enorm skit han just trampat i.
– Då kan Rut måla ett omslag! Det vore väl fantastiskt, att ha ett skivomslag målat av sin egen kusin!
– Vilken underbar idé, fyllde Greggs mor i.
– Kanske, jag vet inte, svarade Gregg, och slog därmed spiken i sin egen kista.
Från detta läge fanns det ingen återvändo. Moster Benjamina upplevde att Gregg nu hade lovat och svurit att Rut skulle få göra omslaget, och Greggs mor skulle aldrig låta Gregg göra sin kusin besviken. Så nu återstod det bara att vänta på domen.
Han visste inte hur stor fallenhet Rut hade vid staffliet, men hennes bristande intellekt var ett välkänt faktum som aldrig någonsin nämndes inom släkten. (Det hade dock varit ett svårt ämne att undvika många gånger, till exempel när hon åkte dit för att ha snattat blåa skoskydd från folktandvården och alla de gånger då hon gått runt och sugit på småpengar.)


Dagen då omslagsbilden var färdig störtade han hem till sin kompis Kid. Gregg stormade in genomsvettig och viftade hysteriskt med den lilla pannån.
– Titta! Titta vad hon har gjort! Det där ska föreställa mig! Hon har utgått från två olika fotografier, och målat in dem i samma bild! Ett vanligt halvprofil-kort för näsan och munnen, och sen ett snett ovanifrån när hon har målat ögonen!
Gregg visade förtvivlat vad han menade genom att täcka över den övre och nedre halvan av ansiktet om vartannat.
– Hon har gjort mig helt skev! Och hur tänkte hon med håret? Det är alldeles illgult! Och titta på skägget, det växer i en enda tunn rad ur underläppen! Och vad är det för gult vågigt hår som växer från mina kinder? Den där kind-manen är dessutom dubbelt så lång på högra sidan!
Gregg pausade i en dryg sekund medan han tog ny luft.
– Och hur tänkte hon med resten av bilden? Är jag någon slags jätte som tittar in i ett lila hus? Eller är det ett dockskåp inrett med vattendroppar?
– De där lila väggarna är väl åtminstone målade med rätta perspektiven? försökte Kid.
– Det spelar väl ingen roll?! Hon har ju fått MIG att se ut som en stor äcklig docka med ögonen på olika höjd, på min debutplatta! Och nej, Kid. Perspektiven stämmer inte.
– Baksidan då...?
– Hon har gjort den med, suckade Gregg utmattat. Hon har målat en vulkan. Och ännu mer lila väggar. Värst är ändå att hon målade dit mitt bakhuvud också, på helt fel höjd och för långt bort så att jag verkar ha ett jättelångt huvud.
Gregg satte sig ner på golvet alldeles utschasad och räckte fram den utvikbara bilden.


– Kid, mitt liv är förstört.

1973.