2012-05-29

Jubileum i Filadelfia Eskilstuna – ...det blev stor glädje i den staden


Ja, vilken glädje det blev i Eskilstuna! Sång och dans på gator och torg, en aldrig sinande ström av människor som flockades för att dela sin glädje tillsammans. Fristadstorget fullkomligen kokade av liv och lust, och som tur var hann någon fånga skrattfesten på bild.

1972.

2012-05-25

Flygande Mattas



Det här bandnamnet är så brutalt dåligt.
Sven-Ingvars, Rune-Lennarts, Ludgo-Pelles, Alf-Olles, Danny’s; listan över dansband med genitiv-s är närmast oändlig och är oftast ganska logisk. Det är Ludgo-Pelles band, alltså heter bandet Ludgo-Pelles. Detta band heter ”Flygande mattas”. Bara ”flygande matta” hade varit illa nog, men att lägga till det avslutande s:et var att ta en dålig idé och vidareutveckla den till en skitdålig idé som de sedan valde att satsa på.

Bandet leds alltså av den flygande mattan. Då borde de ju dessutom ha hetat ”Flygande mattans”, annars är det ju vilken flygande matta som helst. Andra låten på skivan heter dock ”Jag vill flyga min luftballong”, så den flygande mattan kan inte ha varit alltför fet.

Fotoeffekten av den flygande mattan gjordes på latast möjliga vis; bilden skärs helt enkelt av under mattan. Med den minsta gnutta ambition hade de försökt klistra in bandet och mattan på en himmel, eller åtminstone klistra in lite himmel under mattan. Det hade med största sannolikhet sett ut som träck och vanära, men nu ser de bara ut att stå på en matta. Möjligen en matta som lagts ut på taket till deras buss och plåtats mot en mulen himmel, men fortfarande bara bandet Flygande Mattas på en vanlig matta.

1975.

2012-05-21

Manna - Jag tänkte spela solo


Detta är en platta som jag hurrade rakt ut när jag hittade, för jag hade letat länge efter den. Anmärkningsvärt med tanke på att de flesta andra hade klassat den som avfall.

Upplägget är som följer:
Tre mycket kristna personer står ute i skogen. Fotografen har sagt åt dem att ställa sig på var sin sida om en genomtråkig gran, och sedan bit för bit fått dem att kliva närmare stammen. Till slut står två av dem verkligen inne i granen, inklämda mellan grenarna och med sina noga valda finkläder tryckta mot den kådiga stammen.

För att få dem att gå så löjligt tätt intill trädet lär fotografen ha klagat på att de inte fick plats i bilden, att de behövde tränga ihop sig mer för att synas. Detta tyder på att något var rejält skevt, antingen i fotografens kamera eller i signalvägarna mellan hans ögon och hjärna. Det fanns nämligen gott om plats till höger om dem, säkert en meter luft som fotografen lät förbli tom. Däremot blev det jobbigt trångt på vänstersidan, där han skar av axeln på den bruna mannen med det stramande skrevet.

Sedan kommer vi till titeln, som skänker eländet ytterligare en dimension. Någon av dem, eller kanske alla tre, ville egentligen göra en soloplatta. Det sket sig uppenbarligen, och följaktligen står de nu där i skogen med två jeppar till som skulle rymmas på skivan. Titeln ligger nu där som en ursäkt; jag tänkte spela solo, men det blev inte så och jag beklagar detta.
Sedan är titeln dessutom skriven i grönt ovanpå grönt, dessa eviga dumheter som ständigt återkommer. Tänkte de att texten skulle ”matcha” bakgrunden om de skrev den med samma färg? Det fungerar inte så, fråga vem som helst som inte fått sina ögon utstuckna.

1979.

(För den petnoga skivnörd som kan tänkas hävda att skivan inte alls kommer från skivbolaget Signatur: det var Signatur som distribuerade skivan i Sverige.)

2012-05-14

Stålblåsning


Sex män spelar blåsinstrument i en fabrik, och det ser för bedrövligt ut.
Längst ut till vänster hittar vi en snubbe som inte alls borde ha varit där. Hans uppspärrade sneglande ögon visar att han upptäckte i fotoögonblicket att han var på helt fel plats, och under de följande sekunderna lär han sakta ha backat ut ur bilden med uppskjutna axlar.
Är det kanske bara fem av dem som spelar instrument? Mannen till höger om den nyss nämnde verkar bara skrika i en tratt av plåt, det räknas väl inte som blåsinstrument? Att han blundar gör det inte bättre.
Den dominerande missen här (bortsett från hela konceptet att göra en skiva som heter "Stålblåsning") är dock suddigheten. Det är så hisnande oskarpt och männen är bleka som lik.
1976.

2012-05-06

Ken Laszlo - Madame / Let my try


Till slut var det någon som vågade berätta att det heter "Let ME try" och inte MY. Då var skivan redan klar och utgiven, men på de senare exemplaren klistrade de på en ny etikett över titeln (vilken man tydligt kan se i videon nedan). Tyvärr var Kens engelska uttal lika stapplande som hans stavning, men det kunde de inte göra mycket åt. Det låter som engelska, men vilka ord han försöker säga förblir ett mysterium.

På bilden ser vi Ken i sin magnifika hockeyfrilla och en väldigt randig kostym. Han sitter och äter vid ett dukat bord, och de har valt att göra bilden i brun-vitt; ett evigt vinnande koncept om man vill få mat att se osmaklig ut. Jag får det till att Ken kalasar på en sladdrig plattfisk, en tårta med svampar ovanpå och någon slags panerade bananer eller gurkor med kladdiga oliver runt om. Längst ute till höger ser vi att det finns fler bananer att tillgå, och till vänster anar vi en skål med hela pumpor och ett fat med färska njurstenar.

 
1989. (YouTube-typen påstår 1987, men det stämmer inte.)