2012-09-27

Muhl - When angels fall


Här ser vi mannen som kanske ser mest dansk ut i hela vida världen.

Med cigarett i vid tinningen och med famnen full av blommande purjolök står han och tittar antiförföriskt in i kameran. Han bär en läcker ring på lillfingret och en märklig kombination av svart polotröja (med ett inbyggt piercingsmycke i dragkedjan) och en mindre svart tröja ovanpå denna.

Frisyren är så fullkomligt åt skogen att jag inte vet var jag ska börja. Det är en slags hockeyfrilla i nacken, plus en våldsam lugg och med sidohåret kammat över öronen. Alltihop i en tunn livstidsrökarkvalitet.

Posen gör förstås mycket den med. Fotografen gav honom troligen en direktion i taget tills han slutligen stod så där obekvämt utan att fatta varför. Han lutar sig kraftigt bakåt och åt sidan, håller armbågarna in mot kroppen och gör samtidigt fingergesten "nu har jag gått på komvux, så nu vet jag hur man tänker".

För att slå spiken i kistan lät de bakgrunden utgöras av ett sensuellt sidenlakan som inte räckte ända ner till det högra hörnet. Sammanlagt skapade de en bild av en man som bytt ut sömn mot cigg i över tjugo år, och gav bilden en sexig edge som gör det hela ännu mycket värre.

1990.

2012-09-26

Love's Melody


- Kom igen nu.
- Jag vet inte Jan, det känns inte rätt på något vis.
- Sluta vara så mesig, alla gör det. Sätt fart.
- Men inte här ute, någon kan se oss!
- Vi är ju mitt ute i ödemarken! Vem ska se oss? De där ankorna kommer ändå inte fatta.
- Sluta stå så där nära, det kommer inte hända! Bara lägg ner nu brorsan, annars kommer jag skvallra.

1969.

2012-09-21

Robert Wells


Denna skiva är från tiden då Robert Wells frisyr inte främst var ett sätt att reta och uppröra hans lastgamla målgrupp, utan en del av en sexig image.  Snubbar med långt hår är inget nytt, det har varit ett rebelliskt attribut sen Hedenhös. Det som stampar ihjäl läckerheten än hur han stylat sitt hår; precis likadant som Inger Heinerborg gjorde vid ungefär samma tid. Detta är ingen frisyr som naturligt kombineras med öppen skinnpaj och hårig bringa, utan med luftig klänning med en skär ros i midjan.

1987.

2012-09-17

Palomaz


Så har jag äntligen fått tag på Palomaz första skiva. De har gjort en väldig massa plattor, och alla har inte katastrofalt fula omslag. Men nästan alla.

Här bär de kläder i rött och guld, och är inklämda i ett litet valv framför en av de minst övertygande kulisser jag sett. Både muren och bakgrundsbilden ser helt ok ut var för sig, men något snille ställde det lilla valvet alldeles för nära fondväggen. Resultatet blev att själva valvet kastade en skugga över den blåa himlen bakom, och vips så såg det lika sofistikerat ut som folk som showar genom att dra olika lemmar ur led.

Utöver detta är fotografiet naturligtvis oskarpt, hela bilden lutar åt vänster och den där bruna heltäckningsmattan är tillbaka ännu en gång. Jag fascineras av att de fortsatte att anlita samma omslagsfotograf år efter år, trots att det aldrig blev snyggt och i många fall katastrofalt.

Flera av deras senare plattor ser värre ut än denna, men den får ändå en plats här på bloggen just för att de är våra Palomaz.

1979.

2012-09-13

Levi Häggblom sjunger andliga sånger och visor - Långt bortom rymder vida..


Den ovanligt långa titeln på denna mindre fagra platta innehåller en detalj som retar mig oerhört i min vardag.

EN punkt är en slutpunkt som visar att meningen är slut.
TRE punkter är ett uteslutningstecken, vilket visar att någonting utelämnats eller att meningen avbrutits.
TVÅ punkter däremot, betyder ingenting alls. Det är ett mellanting som inte förmedlar någonting utom en osäkerhet över hur meningen skall avslutas, och som skapar samma förvirring hos läsaren som när någon lärt sig att göra smileys men inte förstått hur de används.
Jag hade ett element som behövde luftas, så jag luftade det. ;-P

(Skvallertidningar i stil med Se & Hör tenderar att alltid sätta två punkter följt av ett utropstecken..! Det ska slå an känslan ”nej men NU blommar mossen, detta måste Ivo-Britt få höra med det samma”, men frågan är om inte tre punkter följt av utropstecken hade fungerat lika bra.)

Förutom den felaktiga interpunktionen pryds omslaget av en skäggig man med balalajka som sitter i sjöjungfru-pose och får besvärliga gräsfläckar framför en skymd kyrka.

1980.

2012-09-05

Pastel


Här är bandet som satsat så uteslutande på horribla pastellfärger att de till och med namngivit sitt band efter dem.

Killen med extrem-unibrow bjuder in till dans med en välkomnande handgest och tjejerna intill spexar loss med klassiska jazz-hands. Men killen i fårskinnsmössa ute till höger bryter av alldeles från det glada mönstret. Med ett stadigt stryptag med ena handen och en magisk gest med den andra försöker han suga hjärtat ur sin bandkamrat, i sann norsk black metal-anda.

1985.

2012-09-01

Eric Carmen – Tonight you’re mine


Eric ville slå ett slag för kvinnokampen, och ett slag med handens baksida kändes lite gjort.

Det fick bli ett skivomslag istället, där han med ena handen håller bruden stadigt nere genom ett gött nackgrepp, och med andra handen vant knäpper upp brallorna.

De enades om den lämpliga titeln "tonight you're mine" efter att ha diskuterat underrubrikerna "vare sig du vill eller inte" och "sluta slingra dig".

1980.