2013-10-26

Candys - Godis 1


Den här gruppen heter Candys. Inte Candy's på klassiskt dansbandsvis eller som att bandets centrala medlem heter Candy. Det handlar inte heller om det framgångsrika dansbandet Cool Candys, detta är det mindre coola gänget. Och det är inte Candys som i godisar, för det stavas "candies". Men vi kan ändå gissa att godis är ett centralt tema; plattan heter "Godis 1", bandnamnet är skrivet med polkagrisar och de fem medlemmarna får det verkligen att vattnas i munnen. Lite som när man känner att man kommer kräkas när som helst.

I hiskeliga grå kostymer och skjortor i ljusblått och smörgult står de samlade till vänster om blindtarmarna. Längst bak står en man som är blekare än döden själv och har en väldigt flygig lugg, och till vänster om honom en allvalig kille som ser ut som en baltisk politiker med udda hållning.

De återstående tre återkopplar till godistemat på ett fascinerande och lärorikt sätt, som en frosseriets livscykel! Mannen som står ute på högerkanten i tredje balettposition representerar känslan av att erbjudas godis i stora lass. Det lyser i hans ögon och han har svårt att hålla händerna i styr. I mitten sitter känslan av att ha ätit alldeles för mycket. Han är fortfarande rätt så glad, men han mår förbannat illa. Längst ner sitter magkatastrofen på huk och mår som han förtjänar.

1985.

2013-10-20

Dan-Jakob - Du är i goda händer


Dan-Jakob är tillbaka! Halleluja vilken fröjd. Han är sig lik, och han tar emot oss med samma milda leende och lätt sömniga blick som vanligt.

På framsidan sitter Danne-Jagge och läser gula sidorna i en sådan där stenhård korgstol som är lika bekväm som att sitta på ett grillgaller. För varje sekund som man sitter i en sådan tortyrfåtölj blir rumpa och rygg allt mer våffelmönstrade, men för att det ändå skulle se bekvämt och avslappnat ut så sa de åt Dan att vrida upp kroppen åt sidan, ledigt uppkrupen i hörnet.

Den satsningen sket sig dock alldeles strålande eftersom han inte placerade handen i knät, utan istället valde att försöka krossa armstödet till smulor i ett stenhårt grepp. För det första är det alldeles onaturligt att sitta och hålla i det där bortre armstödet när man är uppkrupen i det motsatta hörnet. För det andra ger det ett skitläbbigt intryck av instängd aggression bakom en vän fasad, och för det tredje blir det ännu mer skrämmande i kombination med titeln "du är i goda händer"; kom till Dan-Jakob i korgstolen så ska du få smaka på de där urstarka, goda händerna!

Allt på bilden är brunt, brunt och brunt. Till detta har de valt bakgrundsfärgen "Engelsk Strandturist" och typsnittsfärgerna "Idominsalva" och "Vårtgård". Fråga mig inte varför.


På baksidan körde de på en annan bild. Här har Dan fått byta till en bekvämare stol utan greppbara armstöd, men lik förbannat sitter han och knyter nävarna med full kraft! Kontrasten mellan ansiktsuttrycket och knytnävarna gör att hotet känns mycket mer akut än om han hade sett arg ut, nu ger han verkligen intrycket av en man som man bör akta sig för. Titlarna "Pröva och känn" och "Med min mun vill jag välsigna" gör mig också lite illa till mods.

(Obekräftade rykten påstår att Dan-Jakob numera syns på svartklubbar i Rotterdam där han spelar drumstep och hardcoretechno under sitt alias DJ DJ.)

1981.

2013-10-14

Christer Enghs - Vår egen sommar


Lantbrukare Sven Eriksson berättar.

– Det var ju något helt otroligt alltihopa, men detta är sanning det!
Det började på våren -75, det minns jag bestämt. De där karlarna dök upp ett par, tre gånger i veckan, och de var alltid lika finklädda. Man hörde ju att de mockade och sopade där inne i ladugården, men de sa aldrig ett ord, vare sig till mig eller till varandra. De bara städade och fejade tills det var alldeles utmärkt rent och snyggt där inne, och sedan smet de iväg utan ett ljud.
Det är klart att jag försökte ge dem en slant ibland, de gjorde ju förskräckligt fint där inne, men de ville inget ha. Eller så förstod de inte vad jag ville, de bara glodde tyst på mig och sprang ut i skogen som vanligt.

Sven Eriksson njöt av sin gratis arbetskraft i över ett halvår innan han började få nog.
– De började tramsa och bete sig där framåt jul, då började jag tröttna. En morgon när jag gick upp för att mjölka så hade de ritat små gubbar och katter på Stjärnas spenar, och då kände jag att det var dags att dra en gräns för det hela. Efter det kastade jag sten och grus på dem när de dök upp, och då slutade de komma tillbaka ganska fort. Ja, det var ju väldigt märkligt alltihopa, nu när man ser på det i backspegeln.

Andra boende i trakterna kring Krukesjön har berättat att den lilla dansbandshjorden i folkmun kom att kallas ”Christer Enghs”, efter att en av hannarna blivit vådaskjuten på Christers äng under älgjakten -76.


(Texten på skivans baksida är nog den värsta kontrastmissen jag har stött på i dessa sammanhang, det är nästintill omöjligt att läsa vad det står. Varken någon Christer eller Engh spelade i bandet.)

1976.

2013-10-11

George Baker - A song for you

 
Nu är det dags för fler hundar tycker jag. Den här gubben har tagit steget från collies till en betydligt grövre kaliber, och inte ser det bra ut.

Den permanentade George ser ut som en skäggig Gene Simmons som sitter nedsjunken i en underbart klibbig skinnsoffa. Han är helt klädd i vitt och är ledigt barfota nedanför sina korta byxor. Vi befinner oss i något slags mysrum med tegelväggar och en stor smakfull kohud på golvet, och framför den öppna spisen har han ställt sin banjo och sina boots (han skulle alltså ha burit höga bruna stövlar till den där outfiten, hemska tanke).

Det hade inte sett bra ut även om han hade nöjt sig där, men det avgörande för katastrofen är förstås de stora sura hundarna som ser alldeles drogade ut.

1975. 

2013-10-06

På Skansen med Eric Öst


Skivans titel berättar att Eric Öst hade varit på Skansen. Till omslaget togs då en bild på Eric Öst och hans orkester, och en annan bild på Skansen. Dessa två bilder sammanfogades sedan med en alldeles hisnande brist på talang, med orkestern stående på ett litet golv i onaturlig vinkel ute i gröngräset.

Om nu Eric var på Skansen, varför i hela fritidsgården tog de inte en bild då istället? Att istället satsa på ett fotomontage, där den ena bilden är alldeles blekgrön som en möglig macka och den andra har hysteriskt intensiva färger, blev som att försöka dölja ett munsår med en stor bit silvertejp. Givetvis valdes även en typsnittsfärg som gjorde titeln strålande svårläst.

1966.

2013-10-03

Esther Phillips – What a diff’rence a day makes


Detta är en riktigt bra platta, men som vanligt här på Katastrofala omslag spelar det ingen som helst roll. Omslagets upplägg saknade inte heller goda förutsättningar; Esther var vacker, hon bar en häftig klänning, typsnittet och färgerna var stiliga och studion var sparsmakad. (Borsett från skräpet ute till höger som ingen ville plocka upp. ”Det vore bra om någon kunde plocka upp det där böset” sa fotografen med en instängd bitterhet över att alltid få städa efter de andra, och hoppades att någon skulle fixa det utan att bli direkt beordrad. Men så blev det inte.)

Misstaget som begicks var förstås att blanda in en stor orm i kompotten. Tanken var förmodligen att det skulle se sexigt och exotiskt ut, men det förutsätter att den som hanterar kräket inte tycker att ormar är råläbbiga.

Esther lyckades förvisso le, men när man granskar leendet närmare ser man att det är oerhört stelt. Någon eggande sensuell hantering av ormen blev det inte tal om, utan istället försökte Esther få fotograferingen avklarad med minsta möjliga kontakt med reptilen; hon höll den långt ifrån kroppen och rörde den bara med fingertopparna som när man bär en död fågel till soptunnan.

1975.