2014-01-31

Magic fun! Performed by Sanford the great


Detta är en höjdarskiva ur min samling av plattor med värdelösa koncept, en kategori som kallas "Katastrofala skivkoncept" här på bloggen. De har inte nödvändigtvis katastrofalt fula omslag, men istället bygger hela produktionerna på katastrofalt dåliga idéer.

I detta fall rör det sig om något så dumt som en illusionist som framträder på en ljudskiva. Det är så fullständigt, fullkomligt oimponerande! Tricken bygger helt och hållet på att lyssnaren litar blint på allt som berättaren säger, det är som någonting ur "The invention of lying".

Hela skivans innehåll består av en man som förklarar med mullrig mystisk stämma vad magikern gör. Trollkarlen heter tydligen "Zolli Baba", trots att det står Sanford the great på omslaget, och namnet sägs i nästan varje mening vilket blir väldigt enerverande väldigt fort.

Så här kan det låta:

Zoli Baba will now demonstrate his magical pencil.
Now watch closely as Zoli Baba holds the magic pencil. Zoli Baba will now show you the amazing powers of this pencil.
You may examine it if you wish. (?!)
Although to the naked eye it seems like any other pencil, it is capable of writing many different colors!
Return it to Zoli Baba please, so that its mystic powers may be tested.
Call out the color of your choice!
Zoli Baba holds the magic pencil to a sheet of paper, and instantly, it writes the color you commanded!

Cymbal. Applåd.

Man kan ju tänka sig att det skulle medfölja en manual av något slag, där tricken förklarades så att man kan utföra dem själv, men icke! Detta är bara för underhållning, man skall lyssna och förundras. Och det gör man ju också, det är fascinerande hur någon kan ha varit så kanondum att de tyckte det lät som en bra idé att framföra visuella trick på en skiva.

De nämner på framsidan att skivan är oförstörbar, och det är ju synd. Troligen fick de lägga till det efter otaliga samtal från köpare som klagat på att de inte lyckats slå sönder sina exemplar av denna skitplatta. Nere i högra hörnet har de även förberett för den reamärkning som tveklöst skulle sättas på skivan nästan bums.

Jag kan inte låta bli att bjuda på ett exempel, håll till godo.



The suckage is breathtaking.
1959.

2014-01-28

Kellys


Det är imponerande hur mycket som kan gå snett med ett så enkelt upplägg; en helt svart lokal där de fem medlemmarna skulle stå rätt upp och ner. Ändå lyckades Kellys riva av ett medley i onaturlig kroppsföring. Att bara "stå som vanligt" kan tydligen vara en väldigt svår uppgift för vissa.

Kläderna är förstås av sådan typ att de redan från början river ner omslagets nivå till högst "med tvekan godkänt", men det är vi ju vana vid på denna blogg. Hållningarna är det som liksom smyger sig på som ett ogreppbart obehag först vid en närmare granskning, lite som när man börjar se läskiga detaljer i gamla fotografier eller läser mellan raderna i en gammal dagbok.

Längst till vänster har vi en klassisk Roland. Det finns mer utpräglade exempel här på bloggen, men kraven uppfylls; sluttande axlar, framskjutet huvud och armarna lealöst hängande framme på kroppen. Bredvid honom står en man som fått för sig att man måste välja antingen mustasch eller ögonbryn, och han står i bodybuilding-posen "the crab". Varför han gör det vet bara han.


I mitten står en mycket bredbent kille med helt spikraka ben, och bredvid honom står ett lurv. Längst till höger finner vi den som står konstigast, med axlarna bakdragna och bröstet kraftigt framskjutet. De väldigt höga byxorna med de korta västarna får armarna att se extremt långa ut, och det är ju något som man ofta eftersträvar vid sitt val av garderob.

1975.

2014-01-23

Arne Imsen sjunger med församlingen - Jesus kommer!


Titeln tänker jag inte gå in på, jag tror att ni har fantasi nog att själva hitta på dumma betydelser.

På denna färgsprakande skiva ser vi Arne som genom en snärt med handleden kastar en oblat som en projektil ut i den gapande publiken. På plattan hittar vi låtar som "Jesus har en bok i himlen". Jag tänker mig att det är en ganska lättsmält deckare med en del komiska inslag. Eller kanske är han mer en facklitteratur-kille.

"Jag vill hellre ha Jesus" är en annan låt. Arne säger att han hellre vill ha Jesus än silver, guld, hus, land, gunst, makt, världens prakt, högt beröm, ära och glans. I den utelämnade sista versen berättar han att det dock finns en handfull saker han hellre vill ha än Jesus; en livstidsförbrukning av lök, en stridshammare, ett fisknät full av id, en tam emu, ett hockeyspel av rent guld och grymt rippade abs. Andra höjdarlåtar är "Snart kommer min Jesus" och "O, det skall bli härligt för mig".

Det står att det är en liveupptagning där han sjunger med församlingen. Tyvärr glömde de berätta när det var och vilken församling det är som sjunger, det måste ha varit lite surt för de medverkande.

Troligen 1971.

2014-01-20

Lill-Magnus kvintett med Stor-Magnus - Bygden vid älven


Ett trist svart-vitt omslag? Icke då! LMKMSM körde på svart-bebisblått, och genast blev det festligt som tusan.

De fem männens klädsel dämpas ju något av färgernas monotoni vilket jag tror att vi ska vara glada över, för ett sådant hysteriskt mönster i fulljädrade dansbandsfärger hade kunnat bli en hiskelig syn. Detta är dock inte ett vanligt dansband, utan ett gäng som sysslar med folkmusik och gammaldans. Det brukar ofta kunna utrönas av artistnamnen; om musikerna har valt alias som låter som tudelade öknamn från inavlade byar före industrialismen så är det gammaldans: Ludgo-Pelle, Stor-Magnus, Ås-Anders, Lill-Nicke, Pung-Roffe, Brugd-Janob osv.

Bland de fem finns alltså en som är känd som Stor-Magnus och en som kallas Lill-Magnus, vilka detta är är dock svårt att veta. Man tycker ju att epitet som direkt syftar på deras reslighet borde visa sig lite tydligare. Herren längst till vänster som ser ut som en musketör är ju rätt liten, men inte mycket mindre än han som står längst till höger. Han har polisonger ända ner till hakan, ett otäckt tight halsband, cocker-spanielfrisyr och svarta solbrillor, inte en image som jag direkt hade kopplat till gammaldags folkmusik.
Sen är det ju två som är ungefär lika stora, så där blir man inte klokare, och sedan en man som visar alla sina tänder.

Efter en sådan gissningslek vänder man förstås på plattan för att få se facit, men se då kommer en riktig besvikelse! Den tråkiga sanningen är att Stor-Magnus inte ens finns med på framsidan. Den som räknade lite noggrannare från början kunde ju se att titeln inte hängde ihop med bilden; en kvintett plus en blir inte fem karlar. Mannen med det bländande leendet är Lill-Magnus.


Men så presenteras bandet "Diskant" på en egen bild, ett band som består av två tjejer och en kille som inte finns med på framsidan, och sedan mannen som står mitt på bron! Men ingick inte han i kvintetten? Ingenting hänger ihop och jag orkar inte mer. Nu skiter jag i det här.

1976.

2014-01-16

Curt Morténz orkester med Det finns någon som väntar därhemma


Nu är han tillbaka, mannen som hottade upp sitt namn Kurt Mårtensson genom att börja gå under superstar-scennamnet Curt Mortén. Nu har han gått ett steg längre och lagt till ett Z på slutet, så nu borde väl artistkarriären ta skruv? "Curt Morténz" är verkligen ett praktexempel på hur dumma dansbandsnamn kan bli när man följer grundformen "två mansnamn och minst ett Z".

Omslaget är monumentalt tråkigt med sin tunna röda text på vit bård, och sedan ett fotografi mitt i som inte är av denna värld. Det är taget i någon dunkel gillestuga med brungrå vägg och en hiskelig leopardmönstrad veloursoffa, i vilken vi finner tre snubbar varav den mittersta är en fullkomligt uppgiven man i rödorange velourtröja och klostercelibat-frisyr.

På ryggstödet tronar Curt, för långt bak för det valda skärpedjupet så att han blev alldeles oskarp, och för att fördärva bilden fullständigt valde fotografen (som valde att inte bli nämnd på skivan) att använda en obönhörligt hård blixt som ger hyn en skön lik-nyans. Den placerades klyftigt nog nedanför kameran, så att de mörka skuggorna landade väl synliga på väggen bakom dem. Det ser ut som att alla fyra är förföljda av var sin lönnmördare i svart huva, som smugit sig tätt inpå dem redo att angripa med stilett och pianotråd när som helst. Ett troligt motiv kan tänkas vara en påtvingad genomlyssning av spår nummer fyra, "Köp hjärtan".

1982.

2014-01-13

Arnold Johansson's Boxholm brass - Säg det i toner


Åh Arnold, denna platta hade jag velat ha ett bra tag när jag äntligen fick tag på den. (Men jag är fullt medveten om att det inte är normalt, jag saknar inte sjukdomsinsikt.)

Omslaget är svettigt smaklöst på ett sätt som vi sällan hittar på svenska skivor, detta är en platta som man hade väntat sig skulle vara tysk, amerikansk, kanske holländsk. Men det fanns alltså en man i Sverige 1966 som hade en självbild som rättfärdigade omslagskonceptet att iförd en enorm hallick-päls bli omfamnad av en naken kvinna som klänger på honom med beundrande blick. Hållningen och det tillhörande ansiktsuttrycket är oerhört kaxigt och ointresserat, och perspektivet nedifrån förstärker intrycket av att Arnolds ägande är fullkomligt.

Texten på baksidan förutspår att "framtidens musikhistoriker kommer att peka på 1966 som året då Boxholm med ens trädde fram och gjorde sin stora insats i Fru Musicas värld". Det är väl kanske att TA I en aning. Arnold tutar fram "Vem kan segla förutan vind" och "Är det så här när man är kär när man är liten" som Bert och Heman Hunters skulle damma av några årtionden senare. Det låter som någon försökt göra Herb Alperts Tijuana brass till en svensk grej, men det gick sådär.

En verkligt otippad twist är att detta, ett av Sveriges mest katastrofala skivomslag, är fotograferat och designat av en av Sveriges mest hyllade bildskapare; Carl Johan De Geer.

1966.

2014-01-10

Eero Aven - Kauniit muistot


En genomsvettig Allan Edwall lutar sig fram mot kameran under ett hiskeligt typsnitt. Men varför är han så svettig, jag fattar inte? Om det inte var ett medvetet grepp kunde han väl ha torkat av sig lite? Titeln betyder "vackra minnen", så svetten kan inte förklaras genom att skivan heter "åh fy helvete vad jobbig den där backen var" eller något liknande.



Som en liten bonus passade de på att förse skivan med den jobbigaste, mest svårlästa etikett jag har stött på. Kanske tänkte de att om man nu lyssnar på skivan och följaktligen avskyr musiken så ska man åtminstone inte kunna läsa vem som ligger bakom eländet.

1981.

2014-01-08

Sjöströms sjunger spelar


Detta är en platta med den klockrena titeln "Sjöströms sjunger spelar". Och här är Allan, mitt i en otäck kaststjärna bestående av hans fru och sju ungar som medverkar på skivan. Kanske skall det inte föreställa ett kastvapen utan en sol. För se bara vilken solstråle Allan ser ut som!


En bra grej är att de definierat plattan som en "familje och ungdomsskiva" så att ingen missförstår. Du behöver alltså antingen vara ungdom eller del av en familj (barn, förälder, syskon, farförälder etc) för att uppskatta musiken. Ok om det hade stått barn- och ungdomsskiva, då hade man ju fattat, men familj+ungdom säger mig verkligen ingenting om vad det är för sorts musik!

Ett mysigt utgångsläge ges av att de på skivans baksida berättar om att familjen fått utstå kritik för att skola in sina barn i en strikt kristen lära allt för tidigt, men att de inte tagit åt sig av den kritiken. En skön symbolik är också att Allan sitter i bildens mitt, omgiven av alla de som fick mindre bilder på sig själva, och på skivan spelar de sången "Sätt Kristus i centrum".

196?

2014-01-06

Getingarna - Friskt vårdat är hälften vunnet / Rök, rök, rök


Välkomna Getingarna, en ny bekantskap här på bloggen! Den givna katastrofformeln "dansband uppställt runt hund" slår aldrig fel, och här ger den ännu en skiva den där obönhörliga dödsstöten som slår ihjäl minsta spår av kvalitetskänsla.

Det är ett tydligt friskvårdstema på plattan, där all text handlar om att bli rask och kry. Jag hittar dock ingenting som tyder på att skivan är sponsrad av något institut eller så, vilket gör det ännu konstigare. Det finns ju många band vars texter pekar åt olika politiska riktningar, veganism, anarkism, miljötänk, vit makt etc, men att ha ett band som hela tiden sjunger om sundhet känns ju ovanligt trist.
Texterna är för övrigt under all kritik, med den sortens onaturliga meningar där man placerar verbet sist i meningarna för att få dem att rimma.

Försök att strunta i bilen
och se om cykla du kan
Du finner snart rätta stilen
i rätt tid du ändå ju hann

Den som någonsin skulle utbrista "trafiken var en hynda på väg hit, men i rätt tid jag ändå ju hann" bör allvarligt fundera över sina språkliga influenser.

Dessa är inte att förväxla med dansbandet Getingarna som låg på Svensktoppen med "Kärlekens vingar", de kommer från Österlen medan det här gänget är från Örebro. (Bortsett från hunden. Den föddes i Eskilstuna där den gick i grundskolan och även konfirmerades, men flyttade därefter till Ljungskile där den läste samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet. Efter en kortare tid i bandet Getingarna utbildade den sig till svetsare och köpte ett fritidshus i Ed. Sedan dog den.)

1979.

2014-01-04

Årskrönika 2013


Tidningen Gaffa bad mig lista det gångna årets fulaste skivomslag, så det gjorde jag förstås. Den lilla artikeln kan ni läsa här:

http://gaffa.se/nyhet/79335

2014-01-01

Goldmen


Detta är en kär liten tingest, för det är ett av de dansband som jag aldrig stött på om varken före eller efter just den här plattan. Ingen titel, ingen ball formgivning, ingen rekvisita, inga hälsningar på baksidan, ingenting. De är bara GOLDMEN, fyra guldmän rätt upp och ner och that's it.

Någon skulle fixa guldvästar åt bandet. Västarna som sedan levererades var inte guldiga, de var senapsgula. Alla visste det, men det var ingen som orkade ta fighten. Till dessa ohyggliga västar bär de plåttriga gröna skjortor med random franska ord på.
Mannen längst till vänster hann precis i tid till fotograferingen, dit han anlände med buss direkt från att ha jobbat vid Nyköpings gästabud 1317.

Jag vet att Goldmen släppte en platta till året därpå, som jag verkligen vill få tag på!

Att läsa meningen ovan får mig att med oro ifrågasätta mitt liv och mina prioriteringar.

1976.