2014-02-23

Jard & Carina Samuelson - Vilken underbar värld


Det har blivit dags för bibelsveriges smörigaste charmör att göra ett återbesök här på Katastrofala omslag. Jard är den enda nu levande personen i vårt land som kan få kvinnors hjärtan att bulta snabbare genom att rabbla upp alla Mose svågrar.

Denna gång valde dock hockeyproffset att ha med sin fru Carina Jard Samuelson på omslaget, och hon är iförd en dubbelknäppt businessdräkt som fullkomligen gråtskriker tidigt nittiotal.

Ett annat exemplar av denna platta har jag faktiskt fått personligen signerad av Jard. Detta är i sig en skrämmande bild av min störnings allvar; jag har alltså besökt ett tältmöte på Öland, köpt ett exemplar av Jards skiva till fullpris och sedan köat för att få den signerad till "Jånn". Och jag heter inte ens Jånn.

(Tältmötet var för övrigt precis så hysteriskt som man kunde tänka sig; fullpackat med folk som var sammanbitna husvagnspar när de gick in men som plötsligt gråter med händerna mot himlen och ropar random bibeltermer som "rättfärdighet" och "herre Sebaot". Sedan åter till campingplatsen med medtagna trädgårdsprydnader.)

Och ja, "Vilken underbar värld" är en svensk cover på "What a wonderful world". Och ja, den är skandaldålig. Inklusive tidernas fulaste digitalsynt och ett långt saxsolo med kyrko-reverb, ett måste eftersom tältmötena inte bjöd på någon storslagen akustik.

1990.

2014-02-21

Hej Häst! / Klubbhoppning


Här är ännu en platta från den andra delen av min dumma skivsamling, den som innehåller skivor där det är innehållet eller hela konceptet som är katastrofalt.

Detta är en skiva där farbrorn Anders talar om hästar, varvat med Angelina (hennes efternamn nämns ingenstans) som sjunger sånger om hästar. En favorit är "En mardröm", en alldeles glad låt som handlar om en häst med kolik som får en slang in i magen av en veterinär.

Min favoritmening från den här plattan (ja, jag har lyssnat på hela) är följande:



Ett givet alternativ för den som söker en ny sms-signal.

Jag passar på att klämma in en skiva till i samma veva, eftersom de har så mycket gemensamt.Vilket förstås är sjukt i sig, att det någon gång kändes vettigt att göra en hästplatta till. Och att jag har den.



Det är förvisso ett annat skivbolag som gjort denna och den kom två år tidigare än den förra, men det är samma gubbe och samma märkliga hästfokus. Denna gång handlar det om tips för den som vill sitta på en häst som hoppar. Valet av media är förstås det som gör konceptet så dumt; hur det någonsin kunde framstå som mer pedagogiskt och lättbegripligt att ge sådana råd i ljudform än i text och bilder är förbluffande.

En kul grej på den här plattan är att Anders tycks ha bestämt sig i förväg för att lyssnaren har gjort en massa fel, och han har genast en irriterad ton över alla misstag som man tydligen gjort sig skyldig till.

Här följer ett exempel:



Men det har ju inte varit! Det är du som har hittat på det där Anders, jag har inte gjort ett skit fel! Förresten, uttalas ditt efternamn "genant"?

1978 resp. 1976.

2014-02-17

Dragspelsbröderna Roger o Ulf


Detta är den platta i min samling som allra mest andas "lågbudget", och jag har många skivor som känns väldigt billiga. Det är en singel, förstås, för det var ju billigast. Den har inget riktigt konvolut utan är en sådan där pappersvariant i en plastficka. Och inte är det något blankt papper utan det tunnast möjliga vanliga papper som fanns att tillgå, utklippt för hand med svajiga skär. Och det är inte ens ett vikt papper som det brukar vara i sådana här fall, utan en enda papperslapp som bara täcker ena sidan av skivan i plastfickan. Om beslutet att använda barnarbetare var av budgetskäl är oklart.

Så till det bleka så kallade omslagstrycket. Någon har skrivit "dragspelsbröderna" i en stor skev båge över en G-klav och två gossar, vars ansikten klippts ihop med två skandalöst anskrämliga kroppar. Varför i hela världen valde de att teckna kropparna om de nu inte kunde göra det bättre än så, varför inte använda ett fotografi? De ser ut att ha på sig någon slags korta jackor och nedanför dessa har de nakna kvinnliga underkroppar med utmärkande höfter och något gles könsbehåring. De saknar leder i sina armar, vilka i stället är gjorda av deg. Och vad är det för fel på deras händer? Har de ludna tassar? Eller är händerna gjorda av halm? Det känns ju som ett aber om man siktar på en karriär som dragspelare.

Under dem står det att ynglingarna heter Roger och Ulf, och att de spelar under ledning av, Ingvar Svensson. Kommatecknet är ett mysterium. Men när det inte kunde bli varken billigare eller anskrämligare skickade de plattan på billigast möjliga pressning, som lyckades kalla Roger för RÅGER.


1985.

2014-02-15

Rune-Lennarts med Titti - (Namnlös skiva nummer två) + Nadja's theme


De lila kostymerna är förstås gräsliga, särskilt tillsammans med den bruna bakgrunden. Det är dock inget revolutionerande på denna sida, i ärlighetens namn är utförandet rätt så smakfullt och det ser ut att vara ett trevligt gäng. Denna skiva är med här som en ren bonus, en tribute till en av storfavoriterna på denna blogg och som även kom med i boken.

Märkligt är dock att skivan inte har någon titel, det hade inte den förra heller. På baksidan tipsar de med texten ”du har väl lyssnat på vår tidigare LP GLP 7613”. Sådana titlar fastnar inte riktigt.

Denna såg dagens ljus under Skammens år 1977. Året därpå däremot, då gjorde de en platta som verkligen såg ut som förnedring och vanära. Och den kommer här, utan ett ögonblicks andningspaus!



Sedan sist har det hänt lite grejer. Basisten Görgen har bytt namn till Jörgen, och Erik har bytts ut mot en Stephan med dunderglasögon, jättehög lugg och den udda förmågan att spruta vatten ur ryggen som en val.
Mannen längst till vänster såg snäll och glad ut på deras förra skivomslag. Här testade han att se hård och tuff ut istället, men det gick åt sjumilaskogen på grund av av några olika anledningar.
För det första spelar han i ett dansband, ett dansband som heter Rune-Lennarts med Titti. För det andra sitter han på huk i Ronneby, iklädd ett glansigt ljusblått material. För det tredje har han råkat sätta sig på sitt byxben, som klämts fast mellan träskon och marken.
Jag är inte riktigt beredd att påstå att de är omgivna av den klassiska gasen, men de har smetat ut kanterna riktigt rejält.
Denna skiva är som en Eric Saade-kalender; något som uppenbarligen sålde fastän det trotsar all logik att någon skulle vilja ha en.
1978.

2014-02-12

Johnny Dynell and the New York 88 - The big throwdown


En vettskrämd, blind hund med full katarakt har tvingats i ett par bräckliga hörlurar som spelar musik in i halsen på henne. Tittar vi noga så ser vi att någon faktiskt håller fast hörlurarna högst upp i bygeln! Hunden är ju förskräckligt dåligt frilagd, men om de nödvändigtvis skulle klippa ut den kunde de väl ha klippt bort handen också?

Bredvid hunden står Johnny uppvriden i en märkvärdig stretchingposition med framskjutet bröst och låsta knän. Han tar sig för magen och hans lidande ansiktsuttryck bekräftar att han förmodligen mår mycket illa. Han bär en sjuk ärmlös frack-jacka med glitterband och axelklaffar med långa glitterfransar, det ser ut som en misslyckad sammanslagning av en persisk prins och en förvuxen stjärngosse. Sen är det lite stjärnor och annat bös. Låt oss vända på eländet.



Där finner vi tre fruntimmer som hojtar och har sig. En av dem har knappt en tråd på kroppen och bär på ett jordklot med jobbigt inverterade färger. "Call-i-call" utbrister hon, det är ett uttryck som betyder ungefär "Gnejs i munnen" eller något annat nonsens. De andra två gastar "Hey" och "Beat beat now", fraser som inte heller dom har något med skivans innehåll att göra. Texterna är svåra att tyda och färgtemat förmedlar en pikant känsla av maginfluensa.

Den här plattan borde ha hetat "The big throwaway".

1983.

2014-02-09

Svängom me' Nils-Emils


I en osunt furuspäckad miljö finner vi de fem stackarna i Nils-Emils dansorkester. Det skulle absolut tas en omslagsbild just där och då, och halvgoda råd var dyra. Alternativen var förstås inte många där nere i furucellen, men någonting behövde de hitta på och efter tillräckligt lång tids desperat idélöshet framstod det kanske som en ok idé att sätta sig gränsle på någon slags trästaket. Det var det dock inte, utan det var en jätte, jättedålig idé. Vilken jävla skräll.

För det första var staketet inte långt nog. De klämde in sig så gott det gick, men den främste karln, alltså han som är "lok" i detta anskrämliga lilla tåg, blev obönhörligt pressad mot en stolpe.
Det personliga bekvämlighetsavståndet var minst sagt inskränkt och det torde ju ha varit uppenbart för alla att detta omöjligt kunde se bra ut på bild, men ingen ville väl vara den som var besvärlig och negativ.

Det alldeles givna, uppenbara problemet visade sig efter en liten stunds ställande av skärpa, väntande på den laddande blixten och minst ett obligatoriskt skämt om att glömma linslocket på. Utfallet av formeln Högt trästaket med skarpa kanter + Gränslesittande + Okastrerade handjur är vanligen Smärta, och så även i detta fall. Mannen längst till vänster försökte diskret lyfta sin egen kroppsvikt med tummarna för att lindra krosskadorna på mittpartiet. Näste man försökte även han minska sin kroppsvikt med vänsterhanden, samtidigt som bilden fångat hur han faktiskt flyttar en av de utsatta organdelarna med nypan.

De två till höger satsade istället på lösningen att sjunka ihop i en krum ställning med framskjuten höft, medan mannen längst till höger får skrevdelarna pressade mot både stolpen och räcket simultant, som när man pressar fast pajbotten mot kanten av en form.

Att fotografen tog bilden snett, att blixten kastar fula skuggor, att det är mörkt och genomtrist i bakgrunden, deras västar och den sextioprocentiga närvaron av comb-overs (varav två uppenbara och en mer sällsynt form av bakhuvuds-överkamning) får ses som små delikata bonusar.

1978.

2014-02-06

Fat Chance


Sex män sitter och trycker i ett blått, risigt dis. Man kan tänka sig att de sitter och badar ångbastu tillsammans, iförda en av de värsta klädesalternativen för bastubad. De har nämligen enats om att alla bära ett av de allra fulaste herrplaggen; den löst sittande tunna polotröjan med tight krage.

Lägg till höga överdragsbyxor med hängslen och en asdyr hamburgertallrik som balanseras under ett okontrollerat klampande med slalompjäxor så får du en skidåkare på lunchpaus i värmestugan.

Lägg till en illasittande kavaj, en markant mogen doft och ett asdyrt glas rödvin så får du en kulturgubbe i pausen på La Traviata på Göteborgsoperan.

Ersätt rödvinet med en påse bridgeblandning så får du en cineast på senaste Almodóvarfilmen "Tala med min mamma om transor".

Frisyrerna och hållningarna raserar det lilla hopp som fanns kvar efter klädvalet. Längst till vänster sitter en liten herre i den sämsta ergonomiska ställningen jag sett på länge; med framskjuten höft böjer han ner bröstkorgen mot skrevet som en stor makaron, och tillsammans med det långa håret med sin märkliga håruppsättnings-lugg blir det rent livsfarligt.

Näst längst till höger sitter en annan man med liknande kass hållning, en slags sittande Roland, men det som drar uppmärksamheten till sig är förstås frisyren. En gyllene regel som han måste ha missat lyder som följer: när hårfästet närmar sig fontanell-latitud är det mycket hög tid att göra sig av med eventuellt långt hår. Risken är annars att man kommer se ut som en skallig person med en hårkapuschong uppdragen halvvägs på huvudet eller som en otäck filmkaraktär som samlar på snodda barnvantar i sin källare.

Längst till höger sitter en flint man som balanserar en stor korv torktumlarludd uppe på huvudet.

FET CHANS att man skulle lockas att köpa den här skivan av att se omslaget! Glöm det förresten, det gjorde jag ju.

1972.

2014-02-03

Ambjörnarp sjunger och spelar


Detta är något så udda som en skiva där artisterna inte är delar av ett band, utan av en ort. Ambjörnarp i Tranemo kommun hade vid tiden 500 invånare och runt 70 av dem är med och för väsen på den här plattan. Det blev en salig blandning musikanter i olika udda konstellationer; en trupp uråldriga människor i höga svarta vadarbyxor och 14 dragspelare i röda scarves bland annat.

Det finns dock bilder på omslaget som är ännu märkligare än skivans koncept. Bland de underligaste kan nämnas bilden nere till vänster på framsidan. Den föreställer tydligen Bernt Lundgren, som valde att fotograferas på huven av sin Merca utanför ICA. Han är dock placerad ute i bildens vänsterkant, och i bakgrunden ser vi en man som står i snömodden och kånkar på en otympligt stor låda. Maken till oglamourös bild för ett skivomslag får man leta efter, och jag tycker det är himmelskt roligt.

Man kan förstås tänka sig ett par olika förklaringar till den där katastrofbilden. Antingen var det ett misstag; gubben råkade bara stå där, och så fick det vara så. Det kan också ha varit en reklamgrej; handlaren Per i Boa (vid tillfället inte iförd sin boa) visar upp sig utanför sin butik och passar på att visa hur hårt han sliter. Lådan skulle också kunna vara en sådan frigolitlåda som man fraktar isad fisk och skaldjur i. Kanske förväxlade de låttiteln "El noy de la mare" (moderns son) med "Frutti di mare" och tyckte det passade bra om någon visade upp en låda seafood ovanför texten. Det låter ju absurt dumt, men bilden vi har att gissa utifrån är ju faktiskt helt bisarr.

Nere till höger finner vi en annan förnuftsvidrig bild, föreställande de tre personerna Carina och Ulrica. Tjejen som bara permanentat sitt hår nedanför ögonhöjd trycker örat mot saxen som Carina blåser i för kung och fostervatten. Ljudvolymen där borde vara tillräcklig för att hjärnan ska blåsa rakt ut genom andra örat och fastna mot tapeten med ett smack, men hon ser skitnöjd ut.


På baksidan finner vi bland annat Anders, som framför en gripande tolkning av "Where you there" på mungiga och
nordsvensk brukshäst.

1980.