2014-04-28

Kinells - Vilken skillnad...


Fem karlar sitter på huk, en ständig no-no när det skall fotograferas skivomslagsbilder. Men de fem skiljer sig väldigt åt.

Mannen längst till vänster påminner om He-Man och bjuder på en nipple-slip i sin våldsamt djupt skurna lokalvårdar-outfit.
Bredvid honom sitter sedan tre män som ser ut att kunna byta till vinterdäck på 3,07 sekunder. Varför ett sådant depåstopp-team är med i bandet är oklart.
Längst till höger finner vi slutligen… ja vad då.


Det är ett mysterium som sitter där. Ett enda myller av hår och skägg i den mest ogudaktiga kombination man kan tänka sig. Kom nu ihåg det faktum att han valt den där yetifrisyren, det där är inte något som man föds med hur många hundvalpar man än strypt i sitt tidigare liv. Nej, det där är något som han medvetet satsade på. Jag undrar vad han sa till frisören? Jag vill se ut som den där hårhögen på golvet? Jag vill se ut som en gran? Vad än han gav för direktiv så slutade det med en kaosfrisyr som gjorde hans huvud bredare än midjan.

För att göra klädtemat än mer ologiskt fick han dessutom en egen färg på mekaroverallen. Det logiska vore ju om alla hade likadana kläder eller var sin stil, men de valde att klumpa ihop några stycken och det blev helt konstigt. Det påminner om The Mighty Band som även de lyckades förvirra väldigt genom att para ihop några av medlemmarna med unison klädsel.

Här borde det ha tagit slut. Men tyvärr gjorde de en baksida också, där medlemmarna är tecknade. Detta gav dem helt nya, inte särskilt eftersträvansvärda egenheter.


Curt ser ut som en sönderrökt pundare ur ett danskt socialrealistiskt drama. Ragne ser ut som en tjock Sigourney Weaver eller någon skräckfilmskaraktär med en bajskorv på huvudet. Lasse är en enda stor haka med otäcka ögon. Lennarts frisyr har tonats ner på hans karikatyrteckning så att han ser mer sansad ut än i verkligheten, medan Hasse har fått vrålkassa tänder, inre blödningar runt ögonen och en kapuschong med pälskrage.

1976.

2014-04-24

Roger! - Idag sköt jag ihjäl en okänd man / Igår for han in till stan


Detta är ett utmärkt exempel på låttitlar som borde ha lagts i en annan ordning.

2012 bjöd jag på en platta med Jan-Inges där någon av dem hade skjutit ihjäl en okänd man bortom bergen, det var dock oklart vem av dem som var den skyldige. Denna gång är det Roger! som dödat ihjäl någon stackare, men här är det inte fråga om något större mysterium. Han är ju ensam på bilden och medger ju vitt på svart att det var han som gjorde't. Dessutom bjuder han på en ledtråd i form av en eventuell brottsplats, han känner ju uppenbarligen till var den okände mannen befann sig dagen före döderiet.

Det asdeppiga omslaget med ett trumpet ansikte mitt i ett stort mörker blir extra härligt med utropstecknet efter hans namn, något som man annars ofta finner på grupparbeten från mellanstadiet. Klassiska presentationer som "RYMDEN!" och "BRONSÅLDERN!" som ingen någonsin läser går att finna på klassrumsväggar runt om i landet för den som är intresserad. (Man bör dock söka upp dem med viss försiktighet, skolpersonal tenderar att vara en aning skeptiskt iställda till okända vuxna människor som stryker omkring inne i skolor, även om man bedyrar att det är för att lära sig mer om Sörmland.)

1970.

2014-04-21

Dancemän - Varm korv boogie / Lycka till med nästa kille


Detta är ett riktigt risigt omslag på så många sätt. Det är ett tunt, sladdrigt pappersfodral med ett svartvitt tryck och allt skriker "lågbudget". Även motivet är våldsamt oglamouröst. Det är ett av mina favoriter bland band med hopplösa namn, "Dancemän", som varit i farten igen till min stora lycka.

Bilden föreställer en mycket liten korvkiosk som står i ett väldigt mörker, och framför den står tre obekväma herrar utklädda till salami eller smittkoppor. Kvinnan inne i kiosken är klädd i samma tema vilket rör ihop det hela en aning. Är hon också med i bandet, trots att de kallar sig "män"? Eller jobbar även de tre lurviga killarna i kiosken? Det hade känts både trångt och ineffektivt.

Hur som helst så står de tre killarna utanför kiosken med var sin korv i näven, den högraste är mitt i en uppställd överräckningsgest i sann statsbesök-anda. De två till vänster ser ännu mindre fagra ut, kanske för att de ombads tugga på korvarna i fotoögonblicket. Han längst till vänster halvblundar och har blivit alldeles mörk över kinderna så att han påminner om någon karaktär från Apornas Planet. Mannen bredvid är jättelång, påminner om Shaggy i Scooby Doo och ingen av dem vet var de ska göra av sin stela armar.



De verkar åtminstone medvetna om sitt nederlag och önskar sportsligt lycka till med nästa kille istället.

1973.

2014-04-17

Sleep Gently in the Womb


Detta är ett katastrofalt skivkoncept i hästväg!
Middagen är färdig, vinet är framdukat och de levande ljusen fladdrar romantiskt i den dunkla belysningen. Vad kan då toppa den förföriskt inbjudande atmosfären bättre än att sätta på en skiva med livmodersljud på full volym?

Det rör sig alltså om en skiva som skall återge hur blodomlopp och såna grejer (tydligen även en varg-ferrari på spår fem) låter inifrån livmodern. Som baksidan demonstrerar så fungerar det utmärkt att lägga sitt barn framför en högtalare och kräma på ordentligt, så störs man inte alls av att ungen skriker. Kolla bara på den, "sleep gently"? Jo tjenare.

Oljudet på plattan låter som något tyskt noise-experiment. B-sidan är nästan ännu värre, för där har de lagt på klassisk musik ovanpå den stressiga pulsen. Och de går förstås inte i takt.


1975.

2014-04-15

Reno Brothers


Idén att färglägga de tre bröderna i efterhand var förlamande dålig, ändå gick de vidare med det förslaget. Jag vet inte om det var tänkt som en nödlösning då de bara hade svartvita bilder eller om de hade anlitat någon estetiskt sinnesrubbad person som tyckte att det såg ärtigt ut. (Det påminner lite om Li Bergs skivomslag.)

Slutresultatet ser hur som helst ut som en skräckinjagande bild ur den floppade pysselboken "färglägg dina lastbilschaufförer". Den generösa mängden rouge som målats dit förstör ännu mer, och den entoniga hudfärgen får dem att se ut som stora räliga dockor, tre bröder i gummi.

Den vänstra har lysande ögon och en mustasch tunn som en dimma på överläppen. Den mittersta ser ut som en gammal död kompositör och hans hårkorv har färglagts med gul krita. Den högra har en klassisk Scania R300-frisyr, ett besviket ansiktsuttryck och mascara på sitt ena öga.

1988.

2014-04-08

Frön-Jannes


Vaddå FRÖN?

Att döpa sitt namn efter substantivet FRÖ är alldeles genomdumt, men den bestämda pluralformen gör det ännu värre. Frö-Janne låter som någon gammal folkmusikgubbe, det hade varit fult det med, men "Frön-Jannes" tar priset. 

Uppställningen är konstig den med. Längst ut från höger står en vildvuxen skogshuggare, en hunkig kille (med misstänkt Roland-hållning) som vägrade bära bandtröja och en skeptiskt inställd karl som dagligen frågar folk på gatan vad de glor på. Men sedan bryts den vackra raden av en äldre herre med väst och amputerad högerarm, en man som tydligt vänder ryggen åt Henti Kanegärd och skapar ett otrevligt avstånd till honom.

Henti är alltså den blinda/lite för coola killen längst till vänster som hade fräckheten att vara för lång i förhållande till de övriga. Mer vet jag tyvärr inte om honom. Men han besöker mig i mina drömmar.

(Den härligt malplacerade "Anti-hippie-song" mellan snoa och hambo ska de dock ha feta props för!)

1978.

2014-04-04

Gillstrands - Vi ska ha kul i kväll


Där står Gillstrands på åkern. Notera väl att de säger att de ska ha kul ikväll. Du får inte följa med under några omständigheter, vilket de gör klart genom sin tuffa attityd.

Mannen på vänsterkanten har ett stenhårt ansiktsuttryck och händerna kaxigt i sidorna. Pojken i mitten är klart minst av dem alla, men i mobbargäng funkar det så att han ändå kan vara den dominerande karaktären så länge han har sitt tuffa gäng omkring sig. Han har ett klassiskt utestängande kroppsspråk och en min som säger "snygga byxor" med en sarkastisk ton som får de två högra männen att fnissa uppmuntrande.

Längst bak till vänster står han som är hur stor som helst och verkligt livsfarlig, men som ingen någonsin hört tala.

1976.