2014-08-31

Derek Bell - Carolan's favourite


Som diorama-projekt i ämnet "bild och form" lämnade Jonas in en modell av en liten märklig Ipren-man, spelandes harpa på ett litet blått podium. Betyget blev ett "med tvekan godkänt" och följdes av ett bekymrat samtal med Jonas föräldrar och klassföreståndare.

Derek är en brun herre med comb-over, tweed och loafers, precis en sådan stil som man tänker sig passar perfekt till sådan här nördig universitetsprofessor-i-musikhistoria-musik. Vi snackar uteslutande irländsk harpmusik från åren 1670-1738, en hyfsat smal genre som kräver sin mogna utövare med riklig mjäll. Ett stort tack ska de ha för att de vägleder så här bussigt på baksidan: "File under 18th century Irish harp music."
Det hjälpte mig asmycket, jag hade slitit mitt hår över huruvida jag skulle sortera in det under "Irländsk harpmusik från sextonhundratalet", "Irländsk harpmusik från sjuttonhundratalet" eller "Övrigt brännbart".

(Notera även att detta är platta nummer två i den trådsmala genren.)

1981.

2014-08-23

The best of Greece


Jag undrar om detta verkligen är det BÄSTA Grekland har att erbjuda. Det vore riktigt sorgligt.

Greklands höjdpunkt representeras i så fall av en sådan där restaurang som man kliver in i och genast känner att man kommit alldeles fel, och hoppas hinna ut igen innan någon anställd stormar fram med menyer. Det är en källarlokal i betong, med ett extremt sandigt golv och stämningsfull mysbelysning bestående av en enda naken glödlampa. Mitt i lokalen står en stor mur som någon har målat något skojfriskt på, och ovanpå denna finner vi naturligtvis plastblommor. Ute till vänster hänger ett knippe lök och några äckliga bruna korvar som någon tejpat fast i taket.

En av stammisarna demonstrerar här för sina vänner hur man i ett enda vigt språng kan klappa händerna både ovanför och under låret, spräcka finbyxorna längs hela gylfen och bryta både knäskålen och nyckelbenet i en ohygglig vurpa ner i stengolvet. En annan av dem sitter med ett radband och ber för att ovan nämnda ska inträffa, och en tredje spelar ackompanjerande slapstickmusik iförd nätstrumpor. Den fjärde stammisen heter Erymanthus och är en katt med egen bordsplacering, det känns ju faktiskt jävligt Grekland.

Fotografen som tog denna bild har av allt att döma klättrat upp på en stol och tagit bilden ovanför sitt huvud utan att kunna se i sökaren, alternativt att hen trasslade in sig på något sätt och knäppte bilden under fallet från stolen. Det finns inte en rät linje i bilden, allt är sjukt snett och benbrottaren fick sin fot avskuren. (Det påminner en hel del om detta alster som jag presenterade 2009.)

1974.

2014-08-18

Palomaz 12 - En bukett blå violer


Palomaz, ett av mina verkliga favoritband när det kommer till skitomslag och kanske dansbandet med allra sämst tålamod vid fotograferingar, är tillbaka med en tolfte platta. Denna bukett blå personer stod uppställda på ett planerat sätt och var unisont klädda, men när de väl ställt sig på plats så knäppte de som vanligt EN enda bild. Mannen som får allra mest plats fångades ju för Sören mitt i en blinkning! Hans hållning är för övrigt under all kritik den med, den är som ett mellanting mellan en Kristusgestalt som välsignar barnen och en snubbe som får hjälp hem av sina polare efter att ha druckit skadliga mängder cocoslikör.

Antingen kunde de inte sitta stilla och ville avbryta plåtningen så fort det bara gick, eller så var budgeten begränsad till en enda filmruta i kameran. Oavsett vilket så får man förmoda att denna bild var det enda alternativet, om inte så skulle jag verkligen vilja se bilderna som ratades.

1987.

2014-08-13

Taxi, var god dröj...


Skivbolaget Glädje upphör aldrig att leverera apdeppiga skivomslag. Nu har de dessutom fått en slogan: Glädje - Den andliga skivan med verklig livsglädje!
Aldrig kommer du hitta en skiva som är så nöjd med sitt liv.

Typiskt för detta skivbolag var att de ideligen gjorde skivomslag som inte signalerade känslan "glädje", utan istället satsade hela vägen in i kaklet på upplevelser som "tristess", "melankoli" och "blytung besvikelse". Den här gången gjorde de ett skivomslag med Skandinaviska Enskilda Banken på. I mörker.

Titeln står som synes inte på framsidan, utan på baksidan. Plattan heter "Taxi, var god dröj..." och är en samling sånger av ett gäng som kallar sig "Taxibröderna". Dessa bröder är något av det jobbigaste tänkbara. Jag trodde bara att jag hade haft otur som hamnade i samma bil som jobbigt pratglada taxichaufförer, men det visar sig ha varit något mycket organiserat. Taxibröderna var ett gäng som tog sig an uppgiften att snacka sönder sina passagerare på jobbigast möjliga sätt, eller som de skriver på baksidan: "många är de som fått vägledning av en taxibroders enkla vittnesbörd om sin tro på Jesus".

Jag ringde en taxi. Ville jag bli frälst? Nej, jag ville till Sturup. Exakt hur fan var det otydligt?

1973.

2014-08-07

Tord Torderup - Tord Torderup


Min spontana första tanke är "mardröm".
Nu är han i alla fall tillbaka, och med sin självbetitlade förstaplatta dessutom!

Men hur tänkte han? Tords ansikte täcker halva skivan, så att man får känslan av att vara ASNÄRA Tord. Huvudet är så stort på omslaget att det faktiskt blir större än naturlig storlek, vilket ger en märkligt obehaglig känsla. Jag tvivlar på att det var syftet. Tord i onaturlig storlek är faktiskt så otäck att jag medvetet plockade undan skivan efter att ha blivit vettskrämd när han kikade fram bakom en fåtölj i vardagsrummet.

Tords hår ("Tordhåret") klipptes av skarpt och snyggt för en naturlig look, och namnet skrevs jättestort på högerkanten. Allt är för stort, som att omslaget anpassats efter att kundkretsen består av folk som bara har ledsyn eller hela tiden rör sig extremt fort så att de har väldigt svårt att fokusera.

Obekräftade källor (i min skalle) hävdar att Tord Torderup heter "Tord" även i mellannamn.

1984.

2014-08-03

Jubelkvartetten


Det är svårt att tänka sig något sämre sätt att ta den här bilden på. De saker som kan tänkas vara intressanta att visa upp på skivomslaget är väl i första hand bandet, publiken eller korset. Allt sket sig dock.

Bandet, Jubelkvartetten, är ju det mest givna att visa upp på bilden. Men det sket sig, eftersom något snille valde att ta bilden bakifrån. Vi kan urskilja dragspelarens profil ute till vänster, men efter det följer bara ryggar, en märklig bena som går tvärs över huvudet från öra till öra, ett ansikte täckt av ett kors och en nacke.

Om man nu väljer att fotografera ett band bakifrån så kan man ju anta att det är publiken som ska visas upp. Men det sket sig, eftersom något snille valde att ta bilden i normal ögonhöjd. Vi kan ana några sura miner och klassiskt glasögon-blänk här och där, men de flesta är täckta av ovan nämnda ryggar och bakhuvuden. En viktig detalj om man ska låta en publikbild representera ett framträdande är att välja en publik som uppskattar framträdandet, inte en drös människor som sitter och längtar efter punkten "postludium" och "trefaldigt amen" i programbladet så att de får kuta ut och lassa i sig mjuk pepparkaka och Skånerost.

Skulle man nu mot all förmodan tycka att korset var det viktigaste att lyfta fram, så sket även det sig tack vare något snille. Korset beskars hårt eftersom fotografen stod så nära det (varför välja att fotografera från bakom korset?) och blixten smällde förstås rakt in i det så att det blev jätteljust.

För övrigt vill jag hävda att Walter Erixons låt "Gud som barnet haver kär" är en fet ripoff av "Gud som haver barnen kär". Inspirerad av detta kommer jag i höst släppa singlarna "Hit me one more time baby" och "Öppna landskap trivs jag bäst i".

1966.