2014-10-27

Sonny James - This is the love


– Hej, jag är Sonny. Jag är absolut livsfarlig, och nu tänker jag visa dig vad kärleken är. Jag föreslår att du springer.

Sonnys hår ser ut att klå vilken pälsmössa som helst i värmehållning, rejält stor är den också. Faktum är att om någon hade köpt en mössa som var så stor som Sonnys hår så hade man tyckt att det var att ta i en aning. Fast med en sådan massiv frisyr kan man säkert sova bekvämt var som helst, det måste ju vara som att ha en Tempurkudde fastlimmad kring huvudet. Notera även den udda luggen, det är som en comb-over fast tvärs över pannan.

Sonny (Games?) har dessutom kammat hem två Oscars för Bästa Skägg, det är så absurt tätt att det nästan ser ditmålat ut. Titta noga på det, visst ser det ut som kritstreck? Särskilt det att skägget är så stört tätt ända upp längs hela underläppen gör att det ser ut som att han har gjort en blackface-målning fast nöjt sig med nedre halvan av ansiktet, eller kanske roat sig med att äta Nutella ur en stor bunke utan att använda händerna.

Hur som helst ser det ut som att han inom kort kommer äta upp någon i sin närhet med hull och hår och nyckelknippa. Kanske blir det du, kanske blir det jag, kanske blir det tralala!
Fast troligen du.

1978.

2014-10-25

Sven Ulatofta - Byn som försvann


Sven var en av de sista musikanter som förgäves sökte lyckan genom att spela musik för säd; en genre med en föga köpstark målgrupp främst bestående av råg, hirs och dinkel. Många hävdar att hans gitarrspel hade kunnat bli mycket bättre om han hade börjat spela tvåhändigt, istället för att bära runt på ett glin under sina konserter.

På skivomslaget rapporterar Sven från platsen där hans by senast skådades. Han mottog ett fåtal tips från folk som sade sig ha sett byn ligga och skräpa på olika ställen, men den återfanns aldrig. Troligen stals den nattetid, Sven hävdar dock bestämt att den var låst. En annan förklaring är att den helt enkelt gled iväg, eftersom allt på platsen tycks luta åt vänster.

Typsnittet tycks vara tecknat för hand, och skivans namn fick det charmiga tillägget "2". Ännu märkligare och otäckare är det att ännu en tvåa ligger och smyger hotfullt bakom Sven.

1990.

2014-10-22

Humppatusina – Tulipunaruusut


Med bruna skjortor med storrutiga detaljer och idel trötta blickar umgås det utan minsta antydan till munterhet. Blixten smashar stenhårt in i bakgrunden, blickarna flackar åt alla håll och den dominerande hudtonen är "cirkulationssvikt", en frisk kulör nästan lika blek som den vita väggen bakom dem.

– Fyyy, sa Marko uppe till höger, och blinkade.

Från Skammens år 1977.

2014-10-14

Janne Lindgren & Country Minstrels

 
Detta fotografiet är så himla dåligt. Det är suddigt, grynigt, kontrasterna är jättemärkliga och färgerna blandas i varandra på ett hemskt sätt. Ovanpå detta har de tryckt en text i en skär slemhinnefärg som är nästan hopplös att läsa mot bakgrunden.

Sen föreställer bilden fyra män i röda scout-scarves och en man som sitter på en steel guitar, och det hjälper ju inte precis.
Jag känner dem inte personligen, men en inre röst säger mig klart och tydligt att detta är ett gäng färgstarka karaktärer: En av dem samlade på kapsyler ända upp i vuxen ålder. En av dem bytte ut hushållets alla batterier mot minimorötter. En av dem krävde skyddad identitet för att våga lämna Tippenklubben. En av dem besvarade alla frågor i högskoleprovet på ett språk som inte finns, och en av dem brukade dansa ensam i smyg hela nätter i sträck i sitt pannrum. Tror jag.

Jag försöker förstå vad jag ser mellan Jannes knän, men jag blir inte klok på det. Har någons ben ett avlångt hål som vi kan se gräsmattan genom, eller är det någon slags grön spene? Snubben nere till höger vet säkert vad det är, han ser rekordlurig ut.

1975.

2014-10-05

Musik i Skatås


Vanligtvis när jag kommer över skivomslag som någon har kladdat ner med sitt namn och adress, en personlig betygsättning av skivans låtar, kroppkakerecept eller annat jobbigt så brukar jag försöka få bort det. Är det alldeles omöjligt brukar jag åtminstone sudda ut tramset digitalt innan jag publicerar bilden här på bloggen. Men i detta fall gav den personliga hälsningen en helt ny dimension till skivan, en dimension av nattsvart besvikelse.

Amanda firade någonting den 14 september 1982. Kanske fyllde hon år, kanske blev hon kvinna eller färdig stomiterapeut. Hur som helst var hon jubilar, och hade önskat sig en platta med Kiss. Vi ska komma ihåg att Kiss var aptuffa 1982; det var äkta hårdrock med eldsprutande och bloddräglande som fick föräldrar att förfasas just så som man eftersträvade.

Det platta, hoppingivande paket som öppnades denna septemberdag visade sig inte innehålla någon skiva med det fräcka bandet. Istället för "Unmasked" eller "Music from The Elder" var det en platta med den storslaget osexiga titeln "Musik i Skatås", och istället för svartvitt sminkade snyggningar pryddes det grådassiga omslaget av bilder på folk som dansar pardans i näbbskor och nån tjej som blir snurrad av en snubbe med vattenskalle.

Här vill man ju tänka att presenten kom från någon stackars gammal släkting som inte visste bättre. Men den lilla hälsningen meddelar att "Jarp" visste precis vad Amanda ville ha, men tyckte att folkmusik framfört riktigt otight av banden Häftiga Hängslen, Göstas Sväng-Gäng och Världens Gäng var mycket mer passande och karaktärsdanande än "Kizz". 

(Själva skivan var i skicket "GAO" när jag fick den; Givetvis Alldeles Ospelad.)
 
1980.