2014-12-21

Dubbel Rex Gildo - Ich geh mit dir + Neue Lieder

    
Skådisen och sångaren Rex Gildo satsade alla kort på att vara en läckerbit. (Ja, det är ett taget artistnamn. Jag överväger det dock som ett dubbelnamn till en eventuell framtida son. Rex-Gildo.) Troligen tilldelades han just attributet "läckerbit" (eller lekkergebicht) under hela sin uppväxt och tidiga karriär, och kände att det var rätt väg att gå.

Han är ju snygg, absolut, men resultatet av att en snygg person är så fullkomligt medveten om sin snyggelse och gör en grej av det blir ofta just så här: så smörigt att de vita fredsduvorna kräks floder. Jag menar, grässtrå i munnen? Skjortan är både tunn och kortärmad, ändå kändes det rätt och riktigt att kavla upp ärmarna och knäppa upp minst fyra knappar. Han är faktiskt så het att det får anses direkt olämpligt att ligga på en så snustorr äng utan att åtminstone bygga en provisorisk eldstad av stenar runt honom.


På baksidan avnjuter Rex en roddtur i loafers, så där avslappnat som man gör när man fiskar gädda eller är med i någon sorts utvikningstidning för sportfiskofiler.

1970.


Sju år senare är Rex precis lika läcker och uppknäppt, men självförtroendet har lyfts ännu ett snäpp. Nu behöver han inte längre draghjälp av en sommaräng med grillförbud eller en romantisk eka, tvärt om litar han så på sin egen dragningskraft att han fläker ut sig på någon industrilott med endast grått grus och ogräs.

Från Skammens år 1977.

2014-12-18

Jaap Dekker Boogie Set speelt Kinderliedjes


Jaap (!) har en kombination av skägg och frisyr som man vanligen finner bland virvelmarsvin och i viss mån bland män som levde helt och hållet av egenodlad råkost och kramades i kuddrum för vuxna under sjuttiotalet. Han klär sig givetvis i brunt, hans glasögon har en udda hexagonform och ansiktsuttrycket är så milt som det någonsin kan bli. Bakom alla dessa drivor av hår finns det en man med fullkomlig inre frid. Sedan vänder vi på skivan, och fasaden rämnar som en glidtacklad julgran.


Jaap (!) har nu lämnat sin bebisblå tillvaro och sitter istället i ett mörkt rum i sitt underlinne, med en alldeles tom blick och ett lika delar apatiskt som desperat ansiktsuttryck. Till och med glasögonen har förlorat sin forna stadga och säckat ihop till en vanlig oval tråkform. Titeln berättar att Jaap (det namnet upphör aldrig att vara kul!) spelar för barn på plattan. Min teori är att bilderna är före och efter denna barnspelning; en rofylld mysfarbror tog emot med en varm, brun famn och spexiga glasögon, och efter ett musikpedagogiskt möte med 35 gallskrikande barn i "pröva rösten-åldern" återstod endast ett upprivet skal av en människa. I bara underkläderna.

1972.

2014-12-14

Miki - Zagreb 77


– Välkommen Miki! Det här kommer gå jättefort, vi har riggat upp här och är klara att sätta igång. Du ska sitta här och hålla i din gitarr. Nej, inte så, tänk mer att gitarren är en svan som du stryper och vrider nacken av. Så där ja!

Så ställer vi den här tjejen här bredvid, så där... Hon kommer vara alldeles suddig ute i kanten av bilden, vad jag är ute efter är att du tittar på henne medan jag tar bilderna. Känslan i din blick betyder allt, så jag ska ge dig några ledord:

Avsmak. Förakt. Missnöje. "Jag har sett allt förut". Besvikelse. Migrän. Eller helt enkelt att det luktar piss i rummet.

Då kör vi!

Från Skammens år 1977.

2014-12-11

Janne Önnerud & CO. - Running Bear


Bilden visar en översminkad man som heter Janne, som iförd en läskig lillfingerring kämpar med att få in sina jätteblåa kontaktlinser. Färgtemat och den softade looken är verkligen magvändande; det är någonting här som jag finner ytterst obehagligt, inte bara fult. Det är högst oklart vad det är han har försökt framföra med den här designen. Spontant tänker jag rymden/robot/cyborg/transexuell frigörelse, men sen verkar låten handla om någon indian. Barnteckningarna ovanför titeln för ju också tankarna åt det hållet.

Innehållet på plattan är en discodänga som helt oblygt snor kör-idén från "Hooked on a feeling" och låter ett gäng män skaldera "hooga-hacka" om och om igen.
(Fast å andra sidan var Björn Skifs och Blåblus version bara en ren cover på Jonathan Kings version av låten, som i sin tur var en cover på Mark James original. Men ändå.)

B-sidan har märkts med texten "Do not play this side" och innehåller tystnad. I tvåminuters-sektioner, tydligt avskilda med mellanrum som också är tysta. Jag måste säga att jag föredrar B-sidan.

1979.

2014-12-09

Åter till Bibeln - Maranataförsamlingarnas sommarkonferens i Malmköping


På framsidan kan vi läsa att detta var en lågprisplatta, och det får man verkligen hoppas. Detta är kanske den tråkigaste skivan jag äger, sett till hela rasket med omslag och innehåll. Hela plattan är en oredigerad liveupptagning från en konferens som Maranataförsamlingen hade i Malmköping. (Maranatarörelsen är ett helfestligt gäng som förespråkar barnaga men tycker att abort och evolutionslära är dumheter som folk borde lägga av med.)

Omslaget består av två kartongskivor i nyansen "jättegammal människas hy" som helt enkelt tejpats ihop med maskeringstejp. Partytiteln "Åter till BIBELN" har gjorts med någon sorts utklippt mall som man målat över, det är skevt, kladdigt och dant åt alla håll. Under texten sitter en bild i svart och smutsbrunt som visar upp några hundra glada figurer som säger nej till livet.

"FÖR MASSPRIDNING"
står det gång på gång längs baksidan, detta är en platta som verkligen skulle vräkas ut. En hel massa människors utsagor om konferensen står tryckta på baksidan, så att alla lyssnare ska fatta vilket jävla röj det var.

"Stunderna vid brödbrytelserna var oförglömliga" säger Arnold från Göteborg. "Jag känner nästan som om jag vore i himlen" låter Rudolf meddela. Ernst från Vansbro bangar inte ta i från tårna och hävdar att "Gud har skrivit ett nytt blad i väckelsehistorien. Jag tror att det kommer få oöverskådliga konsekvenser för hela vårt land."

"Jag blev lagd" skrev ingen.

Ingenstans står det vilket år evenemanget gick av stapeln och skivan blev till.

2014-12-06

Sven Berglund - Längtan


Jag skrattade rakt ut när jag hittade denna, och jag misstänker att det är en sådan platta som man antingen tycker är rolig direkt eller inte fattar alls. Men jag ska ändå försöka förklara mig.

För det första att Sven ger sin platta titeln "Längtan". Ingen låt på skivan heter längtan, vilket gör det ännu mer djupt och poetiskt. Denna längtan illustreras med hjälp av en väldigt grynig svartvit bild av en läskig typ som står och trycker inne i någon slags hus med hemmaritad ingångsskylt. Jag vet inte hur Sven ser ut, så det skulle kunna vara han på bilden. Det är ju annars mycket vanligt att man som soloartist placerar en bild av sig själv på omslaget, åtminstone om man inte är en mycket välkänd artist. Särskilt ovanligt är det att en enda person avbildas på omslaget och att denna person är någon annan än soloartisten.

Min tes är att bilden föreställer Sven som står inne på något landsortscafé som någon öppnat i sin bostad, och längtar efter att få komma ut därifrån. Han har tagit sig ända till dörren, men då hans liv till stor del formas av en överväldigande pliktskyldighet törs han inte bryta mot reglerna och passera ut genom en dörr märkt "ingång". När Sven gick in på caféet var hans hår klippt i en tuff snagg, men de gångna månaderna av längtan och tvekan har satt sina spår.

Om denna tes stämmer så tycks Sven gilla pärlhalsband och påminner om Micke Persbrandt när han spelade i filmen Tre Solar.

1988.

2014-12-03

Clear Sound - Lige i øret


1974 enades fyra danska män om att den centrala och huvudsakliga delen av omslaget till deras första LP skulle utgöras av ett minnesmärke i sten över fyndplatsen av bronsåldersföremålet Trundholmsvagnen. Detta är ett hjärnsläpp av en amplitud som sedan dess aldrig har överträffats.

Även om vi försöker bortse från den trista sten som tar upp 50% av bilden så blir det inget vidare. Bilden är oerhört suddig, tryckt på ett knöggligt papper som någon verkar ha tillverkat på fritids och männen är iförda skjortor med mönstret "bältros".

Mannen till vänster ser väldigt lurig ut och har samma frisyr som "Sussie" i Kalle och Hobbe, och bakom stenen gömmer sig en man som är så blond att frisyren nästan smälter ihop med bakgrunden. På högerkanten står en kille vars frisyr är bred som ett liggunderlag och nere på marken sitter en udda typ och gömmer sig bakom sin gitarr. Jag försöker inte ens larva mig nu, vad ska det annars föreställa? Han hukar sig maximalt och försöker dra in armarna, men att gömma sig bakom en gitarrhals är oftast en dålig idé. Är det dessutom så att man precis håller på att ta omslagsfotot till sin debut-LP, och man sitter framför ett sådant stenmonument som ingen någonsin njuter av att besöka, då är det alltid en dålig idé.

1974.