2015-08-31

The sound of Santabarbara


Här är ett gäng som verkar ha satsat på att kvala in på Katastrofala omslag redan från början, de har nämligen klämt in minst två attribut som brukar kamma hem en given placering i mitt avfallsgalleri: en sur hund och ett skrev som blir obarmhärtigt tillknycklat av ett par brallor.

De här brallorna är egentligen del av en jeansoverall som sytts upp med spektakulärt märkliga proportioner, en modell som marknadsfördes med reklamfrasen "ett minne för underlivet". Måttet från axlarna till mellangården är lätt en decimeter för kort, så att grenen blir fullkomligt manglad om man försöker kränga på sig overallen upp över axlarna. Man kan luras att tänka att det bara är en alldeles för liten overall i 140 centilong som liraren har gett sig Sören på att få plats i, men icke! Benen är nämligen på tok för långa. Designern har alltså föreställt sig att bäraren antingen ska ha väldigt långa ben och en ytterst liten överkropp, eller också klyvas som av ett yxhugg likt mannen på bilden. Bäraren av sterilitetsoverallen har zorromustasch, ett skägg som sitter nere på halsen och en skjorta som jag vill hävda är guppymönstrad.

Näste man har knäppt upp sin skjorta ända ner till naveln och vid fototillfället experimenterade han med hur mycket han kunde vrida runt sin högerarm innan axeln ploppade ur led. Sådana undersökningar tenderar ju att resultera i naturliga och lediga sittställningar. Notera även att den här snubben ett par decennium senare skulle bli ökänd som "Robinson-Robban".

Karln bredvid honom, i alldeles för liten skjorta, hade bett frisören om att få se ut som en triangel med polisonger som gränslöst växer ihop med hans stora cocker spaniel-öron. Kanske var det han som inspirerade Lennart Hellsing till raderna "Det var så roligt, jag måste kräkas, det kom en trekantig gubbe in".

Så till hunden. Att ha med sina husdjur på skivomslag är ett klassiskt feltänk som vi ser gång på gång här på bloggen, men så tror jag inte var fallet här. Min gissning är att byrackan var en kringstrykande gatuhund som promenerade in i bild, insåg sitt misstag men inte hann pila undan innan bilden togs. Den hann bara ge kameran en ursinnigt sur blick som förmedlar att den kommer stämma skiten ur fotografen om bilden används så att hunden på något sätt förknippas med bandet på bilden.

1976.

2015-08-24

Boströmarna - En dörr på glänt


Det kändes som en bra idé att ställa sig uppe på vägen så att man fick med hela bandet på bild, med utsikt över sjön och de där gamla husen som ingen orkat riva och där någon jobbat som guide i över tjugo år med två vilsekomna besökare i kvartalet. Det är oklart om det var fotografen eller en Boströmmare som föreslog det obegripliga, men plötsligt hade hela bandet glidit ner i diket. Fotografen måste haft en idé där alla Boströmmarhuvuden skulle ligga i en perfekt diagonal linje över bilden. Förödelse följde.

Dels lyckades det inte eftersom en hamnade för långt ner p.g.a. bristfällig skallmätning, men framförallt fokuserades det så mycket på den där huvudlinjen att ingen verkade se att de stod helt sjukt konstigt för att få huvudena på sina rätta platser.

Killen närmast kameran blev stående mitt i en otäckt vass hallonbuske som gjorde det nästan omöjligt att stå tufft och ledigt, trots ringen på lillfingret. Han bär en tröja med på tok för korta ärmar och kring halsen ett mycket litet krus med rökelse.

Nästa karl hamnade ännu längre ner i diket och står upp till anklarna i dy. Han försökte undvika att medverka på bilden genom att likt ett spädbarn gömma sig genom att blunda. Det funkade sådär.

Näste man är bandets hövding, vilket vi kan se genom att han bär flest ringar av dem alla. Killen bakom honom som är klädd i Provinstidningen Dalsland har det lite svårare. Han tilldelades en plats i diket där han knappt kunde hålla balansen, vilket gav honom en ytterst obekväm nigande ställning som han förgäves försökte tuffa till genom en hand i byxkanten.

Bakom honom är den som fått den allra sämsta platsen. För att placera in skallen perfekt mellan de andras krävdes det att han stod krampaktigt nedsjunken i ett "bulgariskt utfall" med händerna placerade i skrevet.

Sist och minst står den som fick den enkla uppgiften att stå helt vanligt uppe i vägrenen, men som ändå fick till en framskjuten Rolandhållning medan han försökte få ner sina händer i fickor rymliga som tändsticksaskar.

1974.

2015-08-18

Norma Lewis - I'm gonna tell him tonight


Ikväll ska jag berätta det för honom.
Ikväll ska jag berätta att jag lider av ett sällsynt svårt fall av skolios.
Under våra år tillsammans har jag lyckats dölja det för honom genom att alltid gå omkring med huvudet nerböjt till knäna eller sitta som på spishällen, men nu känner jag mig mogen att avslöja min hemlighet.

Malaga, 1997. Racingspel var aldrig ett problem i vårt förhållande.
 
Ribersborg, 2006. När vi satt på marken kunde jag vara mig själv.
 
Midsommarkransen, 2012. Långpromenaderna var ett gissel.

Vad förvånad han ska bli!

1987.