2015-11-17

Poul Krebs - Langt fra en ordentlig by


Poul kan man inte heta. Krebs kan man inte heller heta. Men där går han ändå omkring och surar i en uttorkad flodbädd och heter Poul Krebs.

Han traskar runt i boots, blindglasögon och skinnjacka utan någonting under bortsett från en bolo, ett sånt där cowboystetoskop som män tar på sig när de vill markera att de inte åker på dansbandsfestival med en svindyr husvagn för att lyssna på Sannex och Jhohans (nej, så kan man inte heller heta), utan att man tillhör den mystiska gubb-elit som tycker om country. Det vill säga dansband med steel guitar.

Poul surar därför att han är besviken. Två veckors semester bokar man in, och så hamnar man i något gammalt dammigt röse. Vad de än påstod på resebyrån så är inte det där vad han kallar en ordentlig by, inte på långa vägar.

1989.

2015-11-01

Nils Håkans - Förgät mig ej


Det är sällan det händer numera, men här kommer ett dansband som aldrig tidigare varit med på bloggen. Så vitt jag vet är detta den enda platta som Nils Håkans gjorde, och på omslaget har alla fem gått all-in på var sin likblek pastellfärg så att det ser ut som en finaluppställning från VM i landstingskläder.

Längst fram står en tandkrämsblå kvinna med byxor som är uppdragna norr om armvecken. Om hon ska föreställa någon sorts vårdare eller assistent så står hennes brukare strax bakom henne till vänster, klädd i färgen "margarin" kombinerad med en sådan där symfoniorkester-frisyr som är snyggt vattenkammad i tio minuter men som sedan rasar ihop fullständigt eftersom han vägrar alla sorters hårprodukter.

Till höger bakom gärdsgården står den som mest övertygande i gänget kan leverera raderna "nu blir det väl skönt för tant att få rena lakan" och "har Märta skött magen idag?". Med sin Robert Wells-frisyr och lediga hållning skulle han även kunna passera som skojfrisk bårtransportör i kulvertarna eller sjukgymnast.

Där bak i mitten finner vi den patient som inte ger någon i personalen en lugn stund. Mången morgon har rondpersonalen funnit hans vegetabila rumskamrat med olika anstötliga ansiktsmålningar, väggarna ommålade med fruktpuré och små pedantiska djurparker av katrinplommon på golvet som ingen får röra. Längst bak står den i Nils Håkans som fick ta itu med djurparken, med tretton stygn i nacken till följd.

1983.