2016-02-25

Intermezzo - Kom och ta mej / De' e' vi som bestämmer


Innan Orup blev välkänd i slott och koja så var han med i ett band som hette Intermezzo. Om man läser på deras wikipediasida så omnämns de som "måttligt framgångsrika", det är ungefär som att säga att Alexander den store var "lite framåt". Men deras försäljningssiffror lämnar vi därhän, i mina ögon är det ju bara omslaget det handlar om och då blir det ännu värre.

De fem ynglingarna är nakna (bortsett från Orup i mitten som bara sträckte sig till öppen skjorta och tight halsband) och klänger över varandra under ett högljutt råmande. De känns som ett sådant där grabbgäng som är runt 15-strecket och utbrister i brölande brottningsmatcher i kollektivtrafiken. De är så fullkomligt bortkollrade av hormoner och nyvunnen självständighet att saker som sexualitet, könsroller och grupptillhörighet är som en enda tjock gröt. Följderna av en sådan gröt är ofta uppkomst av så kallade "böghögar", slagsmål som ursäkt för fysisk närhet och nakna klängande poseringar på skivomslag.

Killen på vänsterkanten kramas på ett märkligt sätt åt sidan, alternativt förbereder han en sådan nackbrytelse som ofta förekommer i häftiga actionfilmer där vakter behöver dödas ihjäl ljudlöst. Snubben nere i hörnet är nog den som ser ut att bröla allra mest irriterande, medan killen med hållningen "trycka ner en kompis under vattnet på skoj så att han får dödspanik och får gå i samtalsterapi" satsade helt och hållet på att se läcker ut. Det gick sådär.

Högljudda sånger endast bestående av vokalen Ö är ett annat kännetecken för sådana här grötkillar. Vissa unga män hittar aldrig rätt i sin gröt och fortsätter upp i vuxen ålder med körsång i onaturligt låga tonarter, sådana män kallas i folkmun för "fotbollskillar".

1980.

2016-02-22

Gert Jonny's - LP5


Gert Jonny's har inte gjort en enda platta med ok omslag, och det vore ju synd att bryta en sådan tradition. Den här gången har de klätt sig i färgtemat "julpynt" med byxor som klämmer åt på precis fel ställen. Som så ofta förut hade bandet kommit överens om att alla skulle fästa blicken ute till vänster, och då är det förstås en jobbig typ längst till höger som ändå glor in i kameran. Denna LP nummer fem har dock en dold kvalitet på baksidan, som verkligen är en höjdare. Låtom oss vända på eländet!



Här på baksidan har en okänd Benny tecknat bandets medlemmar, kanske under en motorikövning under sin stroke-rehabilitering eller under en ritt på en vild tjur.

Freddy bär spår av att nyligen ha blivit dekapiterad och har fått ögon på helt olika höjd, varav det blöder ur det ena. (Det är förresten något som man bör låta en läkare titta på, vänd er till er vårdcentral om det blöder ur era ögon. Nämn gärna att ni har besökt Katastrofala omslag nyligen, det kan hjälpa läkaren att ställa en diagnos.)

Ronny har blivit alldeles avlång som en banan, som om han blivit förlöst med sugklocka i vuxen ålder.

Anders gör ful-minen och har tecknats som våldsamt skelögd. Han har även tilldelats en ytterst markerad utskjutande haka. jag tänker mig att han är alldeles konkav så att han ser ut som ett chips i profil.

Tommy är helt skev även han, det märks särskilt om man spegelvänder bilden. Det är förresten spännande med personer som ser helt annorlunda ut i en spegel. Då heter han även Ymmot.


1984.

2016-02-16

Gert Jonny's 4


Jag återkommer till det här gång på gång, men det tycks aldrig sjunka in. Ha inte med era husdjur på skivomslag, det blir aldrig bra! Getingarna har gjort det. Tomtélius har gjort det. George Baker, Ås-Anders gäng, Palomaz, Linucha och skilsmässoparet i grönskan har gjort det. Någon gång borde polletten trilla ner.

Det är så här enkelt: ditt djur är bara intressant för just dig. Det är likadant med folk som vill dela med sig av sina husdjursbilder till folk som de sitter bredvid på bussen.
 – Vill du se en bild av min hund?
 – Nej tack, jag vet hur en hund ser ut. För mig är det bara en hund, för jag känner inte kräket. Vill du se en bild av min mormor? Hon ser ut som en jättegammal människa, det är säkert skitfascinerande för dig som inte känner henne. Men kör hårt, visa mig gärna en hel kavalkad av bilder där din hund sitter med identiskt ansiktsuttryck i olika omgivningar.

Steget därifrån till att visa upp sitt djur på ett skivomslag är enormt. Från att ha intalat sig själv att människor i ens omgivning nästan gör ner sig av spänning inför att få se en bild av en collie på en gräsmatta, till att ha sådana vanföreställningar att man tror att hela Sverige och världen börjar darra av förväntan inför chansen att få se Gert Jonny's halvblinda sankt bernhard ligga och håra av sig i en studio. Missta mig nu inte för en person som helt enkelt avskyr djur, jag har själv haft hund i många år och levt i illusionen att den rimligen intresserar alla. Men mina ögon har öppnats.

Själva dansbandet ser förstås helknasigt ut det också, det är ju Gert Jonny's. Ljusblå glansskjortor med muddar och hiskeliga kragar som sträcker sig ut till axlarna, en man vars polisonger sitter på halsen, otäcka halsband, en klackring och en kille i mitten som levererar den ledsna hundblick som den ögonskadade (kanske uppstoppade) hunden inte lyckas åstadkomma.

Och så sitter de på huk. För att man ska se hunden ordentligt.
Nej + Nej = Gert Jonny's 4.

Årtal saknas.

2016-02-11

Palomaz 5 - Hjärtats röst


Raden av Palomaz-skivor tar aldrig slut. Alltså aldrig någonsin, de är som pi: man kan hitta en oändlig följd decimaler/lågbudgetplattor om man bara orkar fortsätta leta.

Här är det nummer fem som är i fokus. Bland hitlåtarna kan nämnas "Vi två hör tillsammans" som handlar om ett par som lyssnar uppmärksamt på ett hörseltest ihop. Det är fascinerande hur lite som förändras mellan skivorna. Omslagsbilderna till Palomaz 1, Palomaz 5, Palomaz 7 och Palomaz 11 har uppenbart tagits i samma studio med samma kräkbruna matta, kanske ännu fler. Mannen på stolen har till och med samma rehab-dojor på sig som två skivor senare.

Den här gången har de verkligen lagt minimal kraft på rekvisita. Inga valv, gardiner eller blomster den här gången, utan de ställde fram en ensam stol framför den fläckade fondtapeten i färgen "slask vid motorväg" och sen fick det vara bra. Men det de tappar i inredning tar de igen med råge genom ren attityd. Mannen med pilotbrillorna bröstar upp sig med maximal power, gossebarnet intill med mustasch tunn som en flyktig dammtuss har en stenhård min, helskäggsmannen står med kroppshållningen "absolut makt" och stolsmannen sitter så där musikvideo-ballt med stolen bakvänd som ytterst få kommer undan med. Alla tittar in i kameran med ansiktsuttrycket "Palomaz tjafsar man INTE med" (den helvita dresscoden förmedlar dock att det är fritt fram att tjafsa med Palomaz). Undantaget är kvinnan på golvet, som ser tveksam och obekväm ut istället. Men det är lätt att förstå, försök själva att sitta i skräddarställning och utstråla att du är beredd att ta till våld vid minsta antydan till respektlöshet!
Nej just det.

1982.

2016-02-04

Russian souvenir


Dessa eviga souvenirskivor, inhandlade av folk som velat ha bevis på att de har varit på semesterresa. Nästan alltid är det hopplöst hafsiga inspelningar med något lokalt band som inte tillåtits omtagningar, men det är ju ändå inte som att någon ska lyssna på skivan och säga "tänk, så här låter det i Ryssland". Nej, den ska bara stå där i någon hylla och visa att ägaren har Rest. Tröttsammast är ändå alla dessa souvenirplattor från Grekland. Souvenirs from Greece, The best of Greece, Welcome to Greece, The sounds of Greece ("grisens ljud") osv, de tar aldrig slut. Idag är det dock en rysk platta.

Det är ett makalöst litet gäng som har samlats kring bordet, där bara fyra av dem bjuds på kaffe och tre pers inte ens får en sittplats. Mannen nere till vänster har en sådan där frisyr som är ditmålad med whiteboardpenna på flinten, och en hopplöst säckig Roland-hållning som blir flerfaldigt mycket mer patetisk av de där kycklingdräkterna/frisörkapporna som de har på sig.

Bredvid honom sitter Robert från Utvandrarna, spelad av Eddie Axberg utan hals, sedan en stenhård hjältepos nere till höger och en sällan skådad Lodisflöjtist uppe i högra hörnet. Det var noga med klädkoden, som vanligt. Direktiven var "morgonurin-gula prästkåpor med haklappar för killarna och klänningar med mönstret "häftiga kräkningar" för tjejerna". Och hur bombsäkert genomtänkt det än må låta så var det förstås någon som strulade till det ändå. Valdemarx uppe i mitten spillde ner sin högmässa-dräkt med fruktsoppa kvällen före fotograferingen och nödtvättade den i panik. Han gjorde dock samma misstag som de flesta av oss har råkat göra någon gång; tillsammans med sitt gula plagg råkade han lägga in en hel dunk rosa textilfärg i tvättmaskinen. Sedan var det kört.

1982.