2016-03-29

Kenth-Eriks


Jag blir inte klok på Kenth-Eriks. Trots att det är ett så gräsligt namn så tycks det ha varit konkurrens om det.
Kenth Erics med C har förekommit både på sjuttio- och åttiotalet (och på åttiotalet igen).
Samtidigt har Kenth-Eriks med K också förekommit på sjuttiotalet och givetvis här i dagens inlägg. Det blir inte precis lättare av att både denna och deras förra platta saknar titel, båda skivorna heter bara "Kenth-Eriks".
(Dessutom finns både Nils-Erics och Lasse Kent's, de här bedrövliga dubbelnamnen tar aldrig slut.)

Denna gång har de valt att posera runt en gammal sten. TRE av dem sitter på huk, och ni vet vad jag tycker om detta eviga gissel. Men vanligtvis så finns det ändå ett (icke rättfärdigande) syfte med det; antingen krävs huksittandet för att alla ska få plats i bilden, eller så sitter man på huk för att hamna i samma nivå som någonting som är viktigt att visa upp på omslaget. Den här plattan påminner faktiskt mycket om det danska gänget som ville visa upp Trundholmsvagnen, med den viktiga skillnaden att danskarna visade upp något jättetråkigt medan Kenth-Eriks inte visar upp någonting alls. Det är bara en vanlig jävla sten.

En av dem försöker klämma sig in under den, två andra stryker den andäktigt med handen och den mest tappade av dem alla sitter på huk uppe på stenen i sina orangea platåskor. Utan minsta ansträngning kan man föreställa sig vilken hisnande vurpa han ska ha gjort på vägen ner: skorna slant blixtsnabbt framåt mot de våta lavarna i samma ögonblick som han reste på sig, och med en kvarts bakåtvolt tog han ett onaturligt vigt språng ner på gräsmattan framför stenen där han landade platt på rygg, så att han tappade luften så där så att man piper jättemärkligt en lång stund. Tror jag.

Till höger om stenen står en man som ser oerhört kriminell ut, bredvid en äldre herre som är alldeles röd. Utöver detta förekommer det också en ko som ingen bad om. Jag skulle vilja sluta här, men tyvärr finns det en baksida också.


Här blir dansbandarna plötsligt tuffa, allvarliga och suddigt gråa. Om det är några som vet hur man bäst lutar sig mot en tall medan man putar med rumpan, hur man sitter onaturligt "på knä" utan att få gräsfläckar och koskit på sina vita byxor, hur man lyckas snegla underifrån åt fel håll så att man påminner om Quasimodo eller helt enkelt hur man ser otäck ut i skogen, så är det Kenth-Eriks. Däremot vet de inte hur man väljer en typsnittsfärg som inte får ögonen att smälta när man försöker läsa titlarna. Där får de träna vidare.

1975.

2016-03-15

Mixers - Hej du rara


Mixers är ett gäng med en buss. En skitfräck buss som de har köpt och inrett, och som de sedermera åker land och rike kring i. De har valt ett orange tema för bussens inredning för att matcha några av bandmedlemmarnas lika orangea hudton, och man känner hela vägen genom skivomslaget hur mycket cigarettrök det måste lukta i de där fåtöljerna.

Deras skjortor är dekorerade med mönstret "psoriasisblomning i silvergrått" och ingen av dem har tvekat att knäppa upp åtminstone tre knappar i dem. Tommy i mitten har valt att stå upp på bilden, för att på så vis bjuda oss alla på en våldsamt tillknycklad knackwurst eller någon annan otäck charkprodukt som han gömt i grenen.

I enlighet med sjuttiotalets trafiksäkerhetsstandard införde bandet stränga krav på att alla i bussen skulle sitta i sina fåtöljer under färd, med undantag för om man inte kände för att sitta ner. Då kunde man till exempel stå upp som Tommy. Dessa rigorösa regler försäkrade att ingen skulle sitta obekvämt under resan. Vid en eventuell krock skulle naturligtvis hela bandet slungas ut som ett enda trassel genom framrutan tillsammans med sina snurrfåtöljer eftersom de står löst utställda på heltäckningsmattan, men det hörde liksom till. Bussen var som en alldeles livsfarlig gillestuga på hjul, och en sådan vill ju alla ha.

1976.

2016-03-09

Orritons - Spelglädje


Här står Orritons och är glada över att de ska få spela flipper. Alla utom Mats, som är stormförbannad. Mats hatar flipper.

 

1978.